Darino

För några år sedan, i maj 2010, läste jag en artikel om tingatinga, den naiva konstart som förknippas med Edward Tingatinga.
Jag läste den i tidskriften Kulturens Värld, en tidskrift som Little Old alltid gav mig i prenumeration till min födelsedag och som man gärna blir lite lätt kultursnobbig av.
Jag minns den där artikeln (här kan ni se lite av den) och att jag blev på gott humör av det livsbejakande uttrycket, de glada färgerna och de exotiska djurmotiven.
Vanligtvis är jag inte så förtjust i porslinsfiguriner eller vad det heter, men jag har en mexikansk jaguar jag kallar Ek Balaam; ett av de få ord jag kan på maya – den svarta jaguaren.
Och jag har en tjeckisk abstrakt katt som jag avgudar.
Dessa tu och en brun liten fågel – skulpterad av en Bengt Wall i Trosa; en liten fågel jag inte hade hjärta att låta gå till Myrorna när jag tömde hos Little Old – utgör min samlade samling av porslin och skulptur.
Eller utgjorde, för igår utökades kollektionen med en liten noshörning som jag omedelbart tog till mitt hjärta.
Min kollega – som tillfälligtvis bor i Dar, kom på Sverigebesök och ropade på mig och på Sop och sa Lunch!
Ja, sa vi! Vi kommer!
Men min tandläkare, som tycker att jag är en drottning ville förbereda mig på en krona och det tog hela lunchtimmen, jag missade vår tjejträff.
Vi träffades sen på sena eftermiddagen, bara Sop och jag. På en parkeringsplats. I ett decembermörker så mörkt att knappt en karp kunnat orientera sig. 

Men just där, i ett undanskymt hörn öppnade hon bakluckan på sin röda Toyota, en sån som jag inte längre har. Jag tittade nyfiket in där.
Vi fick presenter, sa Sop, när jag frågade hur de hade haft det på lunchen.
Oh, sa jag.
Sop förevisade innehållet i sin baklucka, det såg väl ut som när man säljer smuggelgods på en avlägsen parkeringsplats i skydd av en nersläckt plåtindustri.
Och  … där i mörkret låg i ett litet paket den sötaste lilla noshörning jag någonsin sett, en tingatinganoshörning i samma färg som indiska oceanen.
Den hade flugit hela vägen från Dar-es-Salaam tillsammans med en burk gåsleverpastej.
”För att jag mindes en middag där du valde förrätten på restaurangen, gåslever och ett jättegott vin” läste jag sen i ett mess på fejan.

Åh! Jag minns också den där middagen, den där resan, och jag minns också när vi flög över en refug så bilen nästan tog fyr. Det var jag som körde ….

Det kan tyckas att den bedårande lilla noshörningen går en ensam tillvaro tillmötes hemma hos mig.
Men jag tror den ska trivas.
Sedan tidigare har jag en bricka som jag köpt på African design på Hornsgatan. Den kan få vara savann. 

På savannen kan den få sällskap av några andra djur, de här servettringsdjuren som också kommer från African design på Hornsgatan. 

De ska få vara med julbordet i år har jag tänkt, med tanke på Lilla Milla.
Hon har för avsikt att fira jul här och hon kommer att ta sin mor med sig.
Det är väl bäst att jaguaren också får vara med.

Och katten. 

Men den lilla fågeln hittar jag plötsligt inte, den är väl ute och flyger, jag måste låna en bild från signaturer.se, men det är så här den ser ut, precis.

Flyger gör även de här exotiska flygfäna, om än inte just nu, inte på den här tavlan.
Det är ett ganska nytt auktionsfynd jag inte kunde motstå, jag ropade in den för ett par tre femtiolappar.  

Inspirerad av en artikel – som nog inte var i tidskriften Kulturens Värld om jag minns rätt, utan i någon av de antikmagasin jag regelbundet knarkar – och som skrev om en Fredrik Sjöberg som skrev om hur man kan göra sig små fynd av okända konstnärer.
De här fåglarna är alltså nyfångade i den andan.
Och, som jag bedömer det, kommer de i alla fall färgmässigt att ha stor glädje av sitt nya sällskap, noshörningen.
Vad ska jag förresten kalla den?
Darino?
Darino, givetvis.