inför jul

Nu är det nästan jul igen och om jag har förstått det rätt kommer 25 000 gäster farande med julgranen, de kommer att vakna till liv i stugvärmen och dansa under granen.
Ett institut av något slag håller just nu på att utröna huruvida fästingar ingår i den oinbjudna skaran gäster.
Hu.
Så många år, så många jular utan en tanke på fästingar som kryper omkring, kanske klättrar upp på julbordet och kravlar omkring i mossan i adventsljusstaken.
Hu.
Jag har jobbat in i det sista, inte så mycket med sill och köttbullar utan med att förstå förändringsprocessernas inneboende mystik. Till och med gått en kurs så här precis före jul, en kurs som var precis så bra som en kurs ska vara och som väckt både känslor och tankar och dessutom gett mig ett knippe konkreta verktyg att ta till och en bok att läsa under julhelgen.
Tillbaka på jobbet på bruket har jag sen citerat Einstein lite här och där, han som sa att man inte kan lösa problem med samma sätt att tänka som man använde sig av när man skapade dem.
Jag har uppmanat alla och envar att tänka fritt, högt, annorlunda.
Vilket alla och envar också har gjort – och detta långt innan jag kom farande med min trumpet och uppmanade till nya fanfarmelodier.
Visade det sig.
Och jag märker, jag noterar, mina första spontana reaktioner:
Vafalls?
Så kan man väl ändå inte! Göra.
Sen ger jag Prusseluskan i mig en himlande blick, bara så att jag själv vaknar till liv och inser att det är jag som är en fästing fäst vid gamla tankemönster, att jag faktiskt ingick i den armé som en gång skapade en mängd problem som vi nu ska försöka lösa.
Hu.
För idéerna jag får ta del av synes, om jag ger dem lite tid och eftertanke, lika genialiska som kontroversiella.
Spännande.