Alice

Klockan var halv tre på eftermiddagen.
Jag satt och löste världsproblem tillsammans med en kollega.
Det plingade till i datorn.
Ett reklammejl med rubriken ”Årets nobelpristagare i litt...”
Jag pep till, härregud, det hade jag totalt missat, det var alldeles för intressanta världsproblem vi ägnade oss åt.
Alice Munro.
Grattis Alice, grattis Kanada, grattis till Akademien som för trettonde gången lyckats vaska fram en kvinnlig pristagare, hoppas det blir fler i framtiden, ynka tretton kvinnor är väl ganska pinsam statistik, tycker ni inte?
Det får erkännas, jag har inte läst mycket av denna Master of Contemporary Short Stories.
Jag gick loss på några noveller i somras, men jag får nog gå loss på några till, för helt övertygad blev jag inte.
Men jag har nog fel.

I födelsedagspresent tidigare i år fick Little Old en bok skriven av Alice Munro – För mycket Lycka. Den följde med den sista flytten i början av september och jag ställde den i ett kokboksställ på bordet nära sängen så att det skulle bli lättare att läsa. Det fungerade inte så bra.
Jag läste högt.
Det fungerade inte alls.
Jag läser för fort.
Så boken hamnade till slut i en bokhylla i rummet. 
En dag såg jag att boken var borta.
Jag vill gärna tro att det var ett extrainkallat nattvak som nallat den; en litteraturfantast som skrev på en magisteruppsats : ” the importance of litterature as nursing principle in palliative care and evidence for practice”.
Efter alla juvelstölder var jag, är jag, lite överkänslig mot inbrott hos äldre.
Men Alice Munro, och en titel som För Mycket Lycka – helt ok.