Sin allra första vuxna vän glömmer man aldrig

”Sen, efteråt, kan ni väl samlas hemma hos dig på en bit ost och ett glas rödvin”, hade hon sagt, mor min.
Så blev det.
Jag drog fram allt gammalt arvegods av glas och porslin jag tyckte skulle passa för tillfället, bokade plats i mangelstugan och Moster M hittade en diktsamling som passade dukningen och en dikt i diktsamlingen som passade för tillfället, Arvet av Bruno K Öijer; favoritpoeten i min lilla familj. 

Det blev, tillfället till trots, en trevlig tillställning.
Folk som aldrig hade träffats träffades, folk som inte hade träffats på tjugo, trettio, nästan fyrtio år, träffades.
Vi åt ost och kex, frukt och chokladmousse, det pratades och skrattades, minnen och anekdoter dryftades.
Sen, efteråt, på sena fredagseftermiddagen, tömde jag brevlådan.
Där låg ett eftersänt kuvert från Fonus och i det en notis om att minnesträd planterats någonstans i östra Afrika. I en medföljande rad läste jag:
” Sin allra första vuxna vän glömmer man aldrig.”
Undertecknat S.

När far min låg på sitt yttersta skickade S ett brev till honom, ett långt handskrivet brev.
Jag fick läsa det för honom. I det berättade hon, S, om ett beslut hon tagit många år tidigare, inte utan vånda. Efter skilsmässan mellan mina föräldrar – sent sextiotal – hade hon försökt upprätthålla vänskapsrelationen med dem båda. Men en dag hade hon sett sig tvungen att ta ett beslut och välja sida.
Hon valde min far. ”Ett beslut jag aldrig ångrat” skrev hon.
Det gjorde lite ont att läsa minns jag, samtidigt som jag beundrade hennes mod och uppriktighet att få viktiga saker sagda inför slutet av en så lång vänskapsrelation.
Efteråt, när han gått bort, ringde jag och berättade det. Vi pratade en liten stund. Vi hade inte setts på närmare trettio år – då vid ett övergångsställe utanför T-Centralen där jag kommit gående med lilla C i barnvagn. Jag var förundrad över att hon kände igen mig, då hade vi ju inte setts sedan jag var runt tio.
Hon kunde inte resa ner till Göteborg och till begravningen berättade hon nu, men lät plantera några träd i östra Afrika till hans minne.
Det inspirerade mig till att göra detsamma.

Jag ringde inte till henne när hennes bortvalda väninna nyligen gick bort.
Men jag fick återigen inspiration att låta plantera några minnesträd i östra Afrika.
Och en fundering kring dessa, hennes ord:
”Sin allra första vuxna vän glömmer man aldrig.”