Natt,
tropisk natt.
21 grader varmt, hög luftfuktighet.
Ute i den botaniska trädgården växer det så man hör när det knakar, syrsorna sjunger.
Hustomten HT har installerat sig med en GT, jag trodde det var Göteborgstidningen tills jag kände enbärsdoften.
Jag har en DS installerad inom räckhåll, en dammsugare.
De är nu presenterade för varandra, DS och HT med GT, jag tror de kommer att trivas ihop, dock ser dammtussarna skräckslagna ut och drar ihop sig i hörnen. De har levt ostörda alltför länge, de visste att deras tillvaro var hotad men fick respit när min PF – Plötsliga Förkylning bröt ut med full kraft.
Hur det nu ska bli för dem vet jag inte.
Vanligtvis brukar jag sopa både rum och farstu efter mig redan innan jag lämnar dem, inte den här gången.
Inte den här gången.
Jag vill bara bli fri från hosta och snuva.
Sålunda nöjde jag mig idag med att försiktigt närma mig vattenslangen för att vattna min del av den botaniska trädgården men då sa min granne att hon redan gjort det eftersom hon inte kunde med att se blommor dö.
Dö.
Jag hade just kommit hem efter ett besök hos Little Old och ett samtal om ett icke förebådat dödsfall, det var ingen blomma det handlade om.
Eller det kanske det var, på sätt och vis, en rar blomma men ack så svår att hantera.
En person, utan konton på sociala media, utan mobiltelefon och utan e-postkonto försvinner plötsligt med sitt fasta telefonnummer från både eniro.se och hitta.se.
Har inte lämnat några spår efter sig på google.se
Finns inte på birthday.se
Finns liksom inte, fanns plötsligt inte.
Finns man inte om man inte lämnar spår efter sig i den digitala världen?
Hon kanske bara flyttat ut till en koja i skogen? Dragit sig under allt larm och brus som Montaigne?
Tänkte jag.
Det är ett par år sedan vi pratades vid sist, då skrek vi åt varandra, vad jag skrek vill jag helst ha oskriket.
Jag visste att hon var sjuk, sedan många år, sedan flera decennier. Fysiskt stark som en oxe, alltid vacker som en ros, välklädd, spirituell, rolig. Tolv år äldre än jag men alltid tolv år snyggare och yngre.
Hon var min pappas käresta, de gifte sig och skilde sig och levde sedan lyckliga i alla sina dagar tills hans började ta slut.
Hur ska hon klara sig? tänkte jag.
Hur ska hon klara sig, sa pappa och bad mig försöka hålla lite kontakt med henne.
Så att hon inte skulle känna sig helt avskuren från hans sida av hennes redan brutna familjeband. Hon hade inga andra, inga släktingar fanns nu kvar i hennes liv, inga vänner, inga grannar, inga arbetskamrater, inga alls.
Hon har gjort sig omöjlig överallt sa DG, Den Gamle som vi kallade honom för, vår patriark. Hennes diagnos är en halv A4:a lång.
I liten fontstorlek, tillade han.
Hon gjorde sig omöjlig även hos mig, hur många gånger under alla år och decennier vet jag inte.
Jag försökte, även sedan DG lämnat oss, men det gick inte.
Det var det jag pratade med Little Old om idag, att jag hade dåligt samvete, jag borde försökt mer. Hon stöttade mig, sa att det var ju en grannlaga uppgift som ingen tidigare gått i land med, utom möjligtvis DG, men till vilket pris? – och hur skulle jag ha kunnat göra det?
Hur hittade du henne? undrade så little Old.
Jag berättade om den enda ledtråd jag hade att gå på. Om en familjegrav på Västra kyrkogården i Göteborg hon berättat om.
Och? sa little Old
Jo, det finns en sida där på nätet, jag vet ju vad hennes föräldrar hette, jag sökte på dem.
Och? sa little Old
Hon ligger där hon också, sen i mars i år. Hon dog i december förra året, på samma dag som hennes egen mamma gick bort för 6 år sen, i en ålder av 93. Men hon blev bara 67.
Samma dag? sa little Old. Med tanke på hennes historia är det nog ingen slump.
Nej, sa jag, det tror inte jag heller. Jag letade efter en dödsannons men hittade ingen, jag hittade DG’s , den finns fortfarande kvar. Hade hon fått en hade jag hittat den, säkert.
När vi skickade DG till himlen hade hon ett par avlägsna släktingar med sig, men de var redan då så perifera att de försvann redan på parkeringsplatsen när akten var överstökad.
Jag är rätt övertygad om att ingen av dem kommer att läsa det här – mer än om någon skulle råka ramla in här av en slump.
Så, en ros till dig Bibi, vila i frid.
21 grader varmt, hög luftfuktighet.
Ute i den botaniska trädgården växer det så man hör när det knakar, syrsorna sjunger.
Hustomten HT har installerat sig med en GT, jag trodde det var Göteborgstidningen tills jag kände enbärsdoften.
Jag har en DS installerad inom räckhåll, en dammsugare.
De är nu presenterade för varandra, DS och HT med GT, jag tror de kommer att trivas ihop, dock ser dammtussarna skräckslagna ut och drar ihop sig i hörnen. De har levt ostörda alltför länge, de visste att deras tillvaro var hotad men fick respit när min PF – Plötsliga Förkylning bröt ut med full kraft.
Hur det nu ska bli för dem vet jag inte.
Vanligtvis brukar jag sopa både rum och farstu efter mig redan innan jag lämnar dem, inte den här gången.
Inte den här gången.
Jag vill bara bli fri från hosta och snuva.
Sålunda nöjde jag mig idag med att försiktigt närma mig vattenslangen för att vattna min del av den botaniska trädgården men då sa min granne att hon redan gjort det eftersom hon inte kunde med att se blommor dö.
Dö.
Jag hade just kommit hem efter ett besök hos Little Old och ett samtal om ett icke förebådat dödsfall, det var ingen blomma det handlade om.
Eller det kanske det var, på sätt och vis, en rar blomma men ack så svår att hantera.
En person, utan konton på sociala media, utan mobiltelefon och utan e-postkonto försvinner plötsligt med sitt fasta telefonnummer från både eniro.se och hitta.se.
Har inte lämnat några spår efter sig på google.se
Finns inte på birthday.se
Finns liksom inte, fanns plötsligt inte.
Finns man inte om man inte lämnar spår efter sig i den digitala världen?
Hon kanske bara flyttat ut till en koja i skogen? Dragit sig under allt larm och brus som Montaigne?
Tänkte jag.
Det är ett par år sedan vi pratades vid sist, då skrek vi åt varandra, vad jag skrek vill jag helst ha oskriket.
Jag visste att hon var sjuk, sedan många år, sedan flera decennier. Fysiskt stark som en oxe, alltid vacker som en ros, välklädd, spirituell, rolig. Tolv år äldre än jag men alltid tolv år snyggare och yngre.
Hon var min pappas käresta, de gifte sig och skilde sig och levde sedan lyckliga i alla sina dagar tills hans började ta slut.
Hur ska hon klara sig? tänkte jag.
Hur ska hon klara sig, sa pappa och bad mig försöka hålla lite kontakt med henne.
Så att hon inte skulle känna sig helt avskuren från hans sida av hennes redan brutna familjeband. Hon hade inga andra, inga släktingar fanns nu kvar i hennes liv, inga vänner, inga grannar, inga arbetskamrater, inga alls.
Hon har gjort sig omöjlig överallt sa DG, Den Gamle som vi kallade honom för, vår patriark. Hennes diagnos är en halv A4:a lång.
I liten fontstorlek, tillade han.
Hon gjorde sig omöjlig även hos mig, hur många gånger under alla år och decennier vet jag inte.
Jag försökte, även sedan DG lämnat oss, men det gick inte.
Det var det jag pratade med Little Old om idag, att jag hade dåligt samvete, jag borde försökt mer. Hon stöttade mig, sa att det var ju en grannlaga uppgift som ingen tidigare gått i land med, utom möjligtvis DG, men till vilket pris? – och hur skulle jag ha kunnat göra det?
Hur hittade du henne? undrade så little Old.
Jag berättade om den enda ledtråd jag hade att gå på. Om en familjegrav på Västra kyrkogården i Göteborg hon berättat om.
Och? sa little Old
Jo, det finns en sida där på nätet, jag vet ju vad hennes föräldrar hette, jag sökte på dem.
Och? sa little Old
Hon ligger där hon också, sen i mars i år. Hon dog i december förra året, på samma dag som hennes egen mamma gick bort för 6 år sen, i en ålder av 93. Men hon blev bara 67.
Samma dag? sa little Old. Med tanke på hennes historia är det nog ingen slump.
Nej, sa jag, det tror inte jag heller. Jag letade efter en dödsannons men hittade ingen, jag hittade DG’s , den finns fortfarande kvar. Hade hon fått en hade jag hittat den, säkert.
När vi skickade DG till himlen hade hon ett par avlägsna släktingar med sig, men de var redan då så perifera att de försvann redan på parkeringsplatsen när akten var överstökad.
Jag är rätt övertygad om att ingen av dem kommer att läsa det här – mer än om någon skulle råka ramla in här av en slump.
Så, en ros till dig Bibi, vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar