Påminn mig om jag slarvar bort det

Det regnar.
Louis Bugnet badar, krassefröna har börjat spira. 
Vad som händer i världen vet jag inte.
En granne frågade om jag gått på semester.
Jag vet inte, svarade jag.
En kollega frågade om jag också går på semester på fredag.
Jag sa att jag inte vet.
Ovissheten har varit det värsta.
Visst har jag haft semester, jag har varit på vandring. Jag har vandrat många mil i korridorerna på Babels Hus.
En gång försökte jag mig på en genväg, det var i söndags, jag försökte gena mellan Moster M på våning 8 och Little Old på 7:e-
Det gick inte. Jag fick svindel och måste ta hissen ner och börja om på ruta ett, mitt i ankomsthallen.
Nu har little Old rest hem.
Moster M är kvar.
Jag storhandlade på Body Shop och levererade ett parti Moringa duschkräm och hudkräm och ögonkräm och allt crème de la crème jag hittade, godis och tidningar och hårborste och tandborste, lite mjukiskläder.
En padda hade hon sen tidigare.
Där tittar hon på you tube-klipp på operationer av samma slags åkomma som den hon drabbats av.
(Åkomma, vilket ord.)
Och googlar på fotografier över internetfrämlingars operationssår i samma ärende.
Mitt är snyggast, säger hon och fingrar stolt fram en bild på sin Iphone.
Jag ser en hudglipa som sträcker sig lodrätt längs vaden. Den är täckt av något som ser ut som bubbelplast och röda gummiband som löper i zick-zack.
 Moster M spanar ut över sina tår.
Vickar på dem.
Det går så där på höger sida, där kommer stortån kanske inte mer att lyda kommandot uppåt böj.
Lite otur i turen, säger hon. Men det går att promenera med.
Kanske också att rida med, tänker jag men säger ingenting.
Helst av allt skulle jag vilja skaffa en traktor, om det nu ska vara så nödvändigt att se skogen från mankhöga höjder.
Det lär det förstås vara även i fortsättningen, fast kanske inte just till helgen.
För i morgon stundar ånyo en operation, den fjärde på nio dagar.
(Ånyo, vilket ord.)
Kanske man syr ihop, kanske inte.
Kanske blir det aktuellt att transplantera hud sen, kanske inte.
Man vet inte.
Ovissheten har varit tärande, tystnaden mellan ingreppen understundom kompakt.
Men nu vet vi att inte heller läkarna vet och att man kommer att ta beslut allteftersom och vi vet varför det är på det viset.
De är fantastiska alla dessa läkare, helt fantastiska.
Liksom alla sköterskor.
Mitt fokus är just nu på Moster M och att hon snart ska få måla tånaglarna igen.
Men sen måste all sjukvårdspersonal från 4:e våningen och uppåt höjas till skyarna i ett eget inlägg, de är makalösa.
Påminn mig om jag slarvar bort det.