Rosor, roddar och compartment syndrome

Förra veckan sa min kompis på De fyra blomsterhaven att det nog skulle göra sig fint med en Louise Bugnet i trädgården här hemma på gården. Hon berättade lyriskt om rosens alla kvalitéer, den goda doften och dess vita blommor.
Idag var en dag för att köpa rosor.
Inför att vandra omkring ännu en dag på Babels Hus, på kryss mellan ortopeden och geriatriken, kände jag plötsligt ett enormt behov av en ros.
Jag gjorde mig omvägen om Zetas, ni vet den där fantastiska trädgården som ligger ett par stenkast från IKEA och där man kan köpa allt.
Det första jag snubblade över när jag tagit mig in genom snurrgrinden var just en samling Louise Bugnet.
De doftade underbart, alldeles ljuvligt underbart.
Jag valde ut ett präktigt exemplar med friskt och starkt bladverk, gott om knoppar och några i full blom. 

Ah!
När gav jag mig själv en ros sist?
När jag sent omsider kom hem med mitt fynd visade det sig att mina grannar L&V också hade skaffat några Louise Bugnet till gården. Alldeles nyligen. Några hade hamnat i rosenallén, några i strandrabatten. Och inte hade jag sett det, shame on me.
Mitt exemplar fick flytta in vid soluret för att få sällskap av en Rumba, en orange-röd-gul skönhet. 

Men inte nog med det.
När jag fick höra att man reade roddar på Plantagen vände jag raskt dit och skaffade mig en White Cunningham och tre säckar jord.
Och nu har jag med hjälp av mina snälla grannar fått en maffig kulle där surjordsväxter av olika slag ska få umgås och frodas.

Jag tror jag ska döpa den här avdelningen för surjordsväxter till the acid soil compartment – uppkallad efter veckans traumatiska händelser och efter den diagnos Moster M idag fick sig meddelad – Compartment syndrome.