Tår, tårar, frön

Dessa krassefrön, så här långt har de kommit.
Sitter på trappan nu och blickar ut över sjön. 

Vickar på tårna, noterar musklernas minsta rörelser, dessa små mirakel.
Har tårar av lättnad och tacksamhet i ögonvrårna.
Moster M har fått krycka hem.
Hon fick inte med sig alla sina vadmuskler fullt ut.
En av dem, den som hjälper till att vrida foten utåt gick inte – hur säger man nu utan att det låter för dramatiskt? – att rädda. Den måste läkarna ta bort igår. Fast det finns visst andra muskelkompisar som snart kommer att fatta att de får träda in och göra jobbet.
Efter det kunde läkarna sy ihop och låta Moster M halta hem idag.
Lycka!
Jag hjälpte henne upp på fjärde våningens loftgång med paddan och Moringa duschkräm.
Fick svindel.
Lovade att curla nästa vecka, komma med matpaket och sådant.
Som jag väl aldrig gjort förut.
Tittar på krassegroddarna igen; dessa små tidsmarkörer, dessa små mirakel som jag sådde bara några timmar innan vi åkte till akuten första gången, förra söndagen.
Så mycket som kan hända på så kort tid.