Gudomlig tur

Jag vet inte var jag ska börja, om jag ska börja.
Muttrade något om det för Moster M, att det finns ju gränser för vad man släpper ifrån sig här i rymden.
Ändå.
Jag kan väl berätta att Moster M hade en vakande ängel med sig på akuten i söndags. Ängeln såg till att den behandlande och diagnosticerande läkaren då glömde att skriva ut det muntligt utlovade smärtstillande, både i journalen och till apoteken, för att därefter, direkt, gå på semester…..
…. visade det sig när Moster M ringde och klagade på att apoteket inte fått in receptet.
Denna lyckosamma händelse gjorde att hon rekommenderades att ta sig till sin husläkare för att få receptet på citodon utskrivet.
Och ängeln jobbade på, för fullt:
För husläkaren blev alldeles förskräckt när Moster M kom linkande med sitt uppsvullna ben, grinande av smärta.
”En ortopedskada? utbrast hon. Det kan jag inte ta hand om. Citodon? Nej, nej det skriver jag absolut inte ut. Du får åka tillbaka till akuten. Här har du en remiss, tack och adjö!”
Moster M svor så det osade. Linkade och grinade.
Jag morrade och körde så däcken tjöt.
På akuten sa de ”hej på dig igen” och hon fick ett rum och en ny läkare tittade på henne.
Så ännu en läkare.
Och ännu en.
Läkartrion tittade nu på varandra och sa att de skulle konferera lite. De verkade ha fått korn på något.
De kom tillbaka med allvarsamma miner och sa att de skulle gå in i vadmusklerna på ett par ställen och mäta trycket där. Man misstänkte att det var för högt.
Om det visade sig vara så måste man helt enkelt öppna benet och lätta på trycket så att musklerna fick sin blodförsörjning säkerställd.
Annars kunde de dö, musklerna.
De gick in med en nål som var minst en decimeter lång, dock inte fullt så tjock i diameter.
Rakt in i en muskel. Jag tror tjutet hördes minst till Vagnhärad.
Läkartrion tittade på sina mätinstrument och sa: omedelbar operation.
Utan att passera dusch eller andra preludier, pang bom iväg bara.
Sent på kvällen, det var alltså i förrgår kväll, kom Moster M åkande från uppvaket och hennes käreste Mister P och jag tog emot henne med öppna armar.
Hon tog emot oss med sin nyöppnade vad; dold under ett bandage.
Igår kväll fick vi veta att man skulle göra ett nytt ingrepp idag.
De skulle återigen kolla att det inte fanns några döda muskler och om det gjorde det så måste de tas bort.  Och glipan i benet var rätt bred och kanske skulle man behöva transplantera hud för att få ihop den igen.
De skjutsade ner henne tidigt i morse och först på eftermiddagen kom hon åkande tillbaka till avdelningen.
Halva glipan hade man nu sytt ihop. 
Och det är så mycket vi vet, i skrivande stund. Någon läkare som kunde berätta vad som hänt och vad som gjorts och vad man gör härnäst fanns inte att uppbringa, trots att vi försökte både en och tre och tolv gånger.
Till slut lyckades vi övertala en sjuksköterska att läsa upp vad som stod i journalen.
Det gjorde hon.
Det blir en operation till, i morgon eller på lördag.
Ändå tackar vi den vakande ängel som såg till att citodonet aldrig skrevs ut.
”För om jag fått det, sa Moster M, hade jag gått hem och knaprat och knaprat och väntat på att bli kallad till den där magnetröntgen, i vetskap om att smärtan nog skulle bestå ett par veckor, som man sa i söndags. Och då hade musklerna hunnit dö under tiden”
Ja, så illa var det och sån gudomlig tur hade Moster M.