Sekunda, sekunder

Första gången mina kompisar Nica och Claudio kom farande från Sao Paulo till Sverige tog vi vägen från Arlanda via Drottningholm och sen färjan över från Ekerö till Slagsta och vidare ut mot E4:an.
Det var ungefär vid den här tiden på året, precis mellan hägg och syrén, de trodde de hade hamnat i paradiset, solen sken och björkarna susade och inte hade de kunnat föreställa sig att de skulle kunna komma så nära ett slott där en riktig kungafamilj bor.
Om de hade varit i stan igår skulle vi ha stått på Lejonbacken med kamerorna i högsta hugg.
En annan i det här brasilianska gänget var i Sverige när Vickan gifte sig, då stod vi på Lejonbacken med kamerorna i högsta hugg.
Vad gör man inte för sina influgna vänner som ser detta med kungliga bröllop som någonting alldeles fantastiskt.
Inte minst för att de ser drottning Silvia lite som sin egen kunglighet.
Jag vill gärna inbilla mig att jag är rätt ointresserad av det kungliga, fast det är ju kul att se alla klänningar och utstyrslar.  Så jag smygtittade lite på TV igår, men jag slapp Lejonbacken eller Slottsbacken eller vilken backe det nu var. Och jag tycket det rosaklädda mumintrollet Marc Levengood tog priset, vilken mysfarbror.
Little Old säger att hon har tappat kontakten med hovet sen hon flyttade till panget, det är ont om svensk Damtidning där och även om TV:n stod på hela dagen igår missade hon menyn.
Vad åt de? frågade hon idag.
Härmed kan jag som utsänd reporter meddela att de fick laxöring och kalvfilé och en pyramidtårta.
När jag gifte mig bjöds också på en pyramidtårta, den hade formen av Chichen Itzá och var gjord på ett halvt ton ägg och någon slags sockerkristyr. Det var inte Valentino som hade designat min klänning och vi åkte inte båt.
Lilla C var bara åtta månade gammal och var alldeles förstummad.
Jag tror det är roligt att vara litet barn och gå på bröllop och se alla pingviner och stasser och hattar och tingelitangel.
Vid det här tillfället fick jag och salig P bland annat ett slags vattenkrus i present.
Förmodligen tänk att härbärgera herrdricka, vodka eller gin eller nåt sånt.
Det är en tung pjäs i massivt glas, väger nog en tio femton kilo. Det har aldrig använts, inte en enda gång, inte ens som vattenkanna, framför allt inte som vattenkanna.
Den har samlat damm. Stått i ett skåp. Flyttats från hus till hus till hus till hus till lägenhet.
Idag gjorde den sin sista resa med mig som ägare och arvtagerska.
I sällskap med lite annat i samma genre gled vi E4:an fram, kruset och jag.
När vi närmade oss infernot vid den blivande Hagastaden, strax före Norrtull, blev vi stoppade av en polis på motorcykel, han gjorde tecknet för halt och jag satte foten på bromsen.
Sen hände ingenting. Bilarna bakom växte till en lång kö.
Plötsligt kom en kaskad av motorcykelburen polis, de svischade förbi med ljusets hastighet.
Sen hände ingenting. Vi stod stilla, länge. Bilarna bakom växte till trafikstockning.
Då händer det: ytterligare en kortege far förbi, nu med dubbla ljusets hastighet. Poliser på motorcykel, polisbilar – en vit bil, kanske också en svart bil, de flimrade förbi så snabbt att det inte gick att uppfatta – och sen polisbilar, poliser på motorcykel.

De var förbi på knappt ett par sekunder. Inga hästar dock, ingen kalesch.
Innan jag hunnit vrida om startnyckeln var ekipaget halvvägs till Arlanda. De måtte haft vansinnigt bråttom, varit nära att missa ett plan, jag tänkte att det kanske var de sista gästerna från partyt ute på Drottningholm, det kanske var Madde och Chris.
Men kommer man den vägen om ska till Arlanda från Drottningholm?
De kanske hade tagit färjan över från Ekerö till Slagsta, det kanske var några långväga gäster man ville skulle få se Plantagen och Slagsta Värdshus, en skymt av Alby och den gamla stenmuren vid Svartlösa ting? 

Detta ekipage, vilket det nu var, hann säkerligen kliva ombord på sitt plan innan jag hittat en parkeringsplats på Odengatan.
Där klev jag sedan in på avdelningen för Inlämning & Värdering av mitt medhavda vattenkrus och fick veta att det var ett sekunda sådant, fullt av luftbubblor.