Grannspråk

En gång stod jag i en kö på en flygplats i Buenos Aires. Jag skulle till Sao Paulo. Bakom mig stod en kille och tjattrade i en mobiltelefon, på spanska. Sen la han på och ringde ett nytt samtal och började tjattra, på portugisiska.
I det ögonblicket, ett ögonblick av monumental hybris, bestämde jag mig: kan han så kan jag.
När jag kom hem till Sweden satte jag mig i skola, tog A-kursen i portugisiska.
Det var för att jag var trött på min ”portunhol”, det blandspråk jag hittat på, jag tyckte jag förolämpade bägge språken, jag ville bringa ordning och reda i grammatiken, och det fungerade ganska bra så länge jag besökte de bägge språkområdena med ungefär samma regelbundenhet och så länge jag växelläste böcker på de bägge tungomålen, med ungefär samma regelbundenhet.
Så det går nog att hålla isär två så näraliggande språk även om man lärt sig dem som vuxen, tänker jag, men det kräver en del.
I Norge, ett land van vid invandring från grannländerna, erbjuds kurser i norska för skandinaver, om kurserna är öppna även för svenska mormödrar vet jag inte. 
Men då och då gör sig frågan påmind.
Alltså, jag förstår Skavlan när han snackar i rutan, det är plättlätt.
Men i Bergen är det inte plättlätt. Jag klarar inte många sekunders konversation med lilla Milla utan simultantolk.
Lilla C uppmärksammade det här redan i höstas och gav mig i födelsedagspresent ett anrikt verk: Bergensordboken.
Åh, så glad jag blev! Så himla rart!

Jag började läsa förordet – forordet – och klottrade ner några rader kring detta, här på planket, något om att det stod att gudarna i det gamla Mexico uppfann så många olika språk för att göra det svårare för människor att krångla med varandra.
Men, nu har jag börjat läsa om Bergensordboken och återigen kommit till förordet: Forordet. 

Jag fängslas fortfarande på rad två, läser nu lite mer noga:
” I Mexico heter det at gudene skapte et utall ulike språk slik at det ikke skulle vaere så lett for menneskene å krangle. Samme lov kan kanskje gjelde for norske dialekter, for hver eneste kan vise till egne kreative ord og uttryck.” 

Det är på det viset att jag ännu en gång begåvats med ett exemplar av Bergensordboken. 

Den låg i brevlådan idag tillsammans med ett kort, det var från lilla Millas farmor: ”Kjaere Lotta...En liten unik bok fra Bergen, tenkte massor på deg när jeg så den ..."

Åh, så glad jag blev! Så himla rart! 

Nu ska jag ….. banne mig … nu ska jag lära mig …. Lite kan jag redan, det har lilla Milla lärt mig, det har jag nog berättat om förut, en hundra gånger eller nåt:
När det inte regnar slår man i en förvånad gest upp armarna upp mot himlen och så säger man: tomt för regn, tomt för regn.