Rara diktdroppar

Lilla Milla som bor i Bergen säger att det synes rart när man talar svenska med henne.
Hon har för närvarande inga planer på att komma hit.
Vardagen med sitt livspussel kräver sitt; att gå på barnehagen nere i dalen, där går också lille Vebjörn, de är djupt betagna i varandra.
Jeg elsker Vebjörn, säger hon.
Jag tycker det låter så rart.
När hon kommit hem på kvällen och ätit sina fiskekakor, brukar hon längtansfullt blicka ut över dalen och bort mot andra sidan fjorden och säga:
Där bor Vebjörn, nu vill jag gå och hälsa på honom.
Visst är det väl rart?
I boken jag bläddrade i häromdagen, chili-boken, citerades en dikt, den här:

I daggdroppen lyser solen
daggdroppen torkar bort
i mina ögon lyser du
och jag, jag lever

Jag kan tänka mig att lilla Milla, där i staden där det alltid regnar, även när det inte regnar, och där solen bara undantagsvis sticker fram någon gång ibland, skulle nicka igenkännande om jag reciterade den för henne.

Det är en rar dikt, ett av de sällsynta kärlekspoem man hittat efter de gamla förkolumbiska poeterna.
Litteraturvetare säger sig veta att kärleken inte var det ämne man helst ägnade sig åt i sin skaldekonst, egentligen inte alls.
Men just de här daggdropparna skrevs av en otomiíndian, måhända hade otomíerna en mer tillåtande attityd till amore och dolore än sina kollegor azteker och maya, kanske bodde de i höglänta områden lika regniga som Bergen.
Någonstans har jag läst att den förkolumbiska poesin har mycket gemensamt med den fornnordiska, att våra diktande förfäder, när de satt där på tunet, använde sig av samma grepp som den gamle otomíindianen ... kanske så här?

På sjön spricker isen
Sjön sprattlar till
I mina öron sjunger den
Och jag, jag gläds