Det
var i måndags.
Idag är det den 22 april, sa little Old.
Ja, sa jag och nickade instämmande.
Så här säger vi till varandra varje år på Mickes födelsedag, den 22 april.
I år innehöll den här korta replikväxlingen 22 år av saknad.
Micke, brorsan min.
Jag var nog en svartsjuk storasyster de första fyra fem åren av vår uppväxt, Micke var så söt, så himla god och söt, jag var mer en hybrid av Lotta på Bråkmakargatan och trollet Plupp. Jag brände Micke med brännässlor, jag rev honom i håret och låste in honom i en skrubb. Inte förrän i femtonårsåldern förlät han mig och tog mig med på Bowies första konsert i Stockholm.
Micke hade södra Storstockholms största skivsamling och en ännu större stereoanläggning som jag var förbjuden att röra. Där fanns allt från Albinoni till Östen med rösten, kanske inte Östen om jag tänker efter.
Micke spelade pingis, han var en sportsman, han träningsspelade med Äpplet och Waldner, han gick på gymnasiet, jobbade extra på en transportfirma och hjälpte till med importprocedurerna av kläder, Dobber, han kunde rabbla statistiska införselnummer som en pladdrande databas.
En dag skulle han servera sina kollegor kaffe på en bricka, men armen löd inte, den gick sina egna vägar, den darrade okontrollerat.
Det visade sig att det var stjärnorna i hans huvud, de stödjande stjärncellerna, som sakta var på väg att slockna, en efter en.
Då var han sjutton, just på väg ut i livet.
Men ibland har gudarna andra planer.
Nu följde tolv år av sjukhusinläggningar, hopp och förtvivlan, operationer och behandlingar, framsteg och bakslag, peruker, cellgifter och en förälskelse.
En dag låg han där på operationsbordet, nedsövd och nyrakad och neurokirurgen ayatollah P ( vi kallade honom så) stod med borren i handen, beredd att öppna.
Där och då föll narkossköterskan Yvette för Micke – detta var långt innan Almovodar gjorde filmen Tala med henne – och när han vaknat upp, lite lätt ihoptråcklad och lite lagom morfinvimsig, gick de tu ut på dejt i sjukhuskorridoren.
Micke lät skicka efter det största fång röda rosor som Södersjukhuset någonsin sett sig få levererat. Men, Yvette drog sig snart ur romansen, hon blev rädd att mannen som skulle kunna bli far till hennes barn riskerade att dö innan de hunnit födas.
Det var förstås en befogad rädsla, men Micke valde att se ljust på sin framtid.
Kärleken tog slut, visst, men vardagen fortsatte, den fortsatte med nya sjukhusinläggningar, hopp och förtvivlan, operationer och behandlingar, framsteg och bakslag, peruker och cellgifter, reducerad syn och en halvsidesförlamning.
Detta hindrade honom inte från att flytta hemifrån, han såg till att ordna sig en liten lägenhet med service dygnet runt. Hur detta skulle låta sig göras idag – det vete gudarna.
Men hans gudar, på den tiden, de var välvilliga, även om han aldrig kom tillbaka till studierna eller till arbetslivet, än mindre till pingisbordet.
Istället började han simma, rida, ägna sig åt bågskytte och fixa långa perioder av rehabilitering på Treklöverhemmet i Ljungskile och på Kanarieöarna där han charmade damer och, på hemvägen, även nitiska passkontrollanter. Med sin solbränna och exotiska färgpalett trodde man att han möjligen var en illegal immigrant och hölls därför i förvar och i förhör under flera timmar, hur det löste sig minns jag inte.
Men jag minns när han ramlade på en februaihal Stockholmsgata och bröt sin friska arm i småbitar.
En jourläkare – expert på ortopedisk plockepinn – rycktes upp från en pågående fredagsmiddag och stormade in på akuten, jag tror det var på St Göran, och bedövade hela väntrummet med sin andedräkt av pepparbiff och vitlök. Men Micke lyckades hålla sig upprätt i stolen och förklara sin belägenhet på medicinskt latin med samma rabblande expertis som han en gång importerat kläder från Dobber med.
Det är alltså på det viset, förkunnade Micke med lika delar integritet och emfas, att jag inte kan sövas ned utan att ni har kontaktat min narkosläkare Kristin von Morfin. Vi hjärntumörer måste hållas på en nivå som varken är helt nedsövd eller helt vaken, utan just precis på gränsen. Ring Kristin, jag ber er, innan ni sätter masken för min mun.
Och så blev det.
Operationen tog arton timmar, sen gick vardagen vidare.
Micke gick med i Rekryteringsgruppen, ett organ vars syfte var/är att ta hand om nyskadade; i bilolyckor, i dykolyckor, i tumörer.
Han blev med dagens vokabulär en coach.
Han reste till Portugal, till England, till Göteborg.
I augusti 1990 gick han på en Bowiekonsert, sen gick det utför.
En dag sa han att han inte längre kunde se några mätbara framsteg, trots att han tränat varje dag i hela sitt liv, rest och levt, hjälpt andra, lärt hemtjänst att lyssna på Bowie och sökt tusen nya jobb för att arbetsträna, för att komma tillbaka, för att komma igen.
Vi hoppades hela tiden, under alla dessa år hoppades vi, vi hoppades att forskningen skulle hinna före.
Det blev inte så.
En dag, en natt, en vacker gryning i början av maj när björken hade musöron, kallades jag till sjukhuset, Babels Hus.
Final call.
Jag for dit, jag flög fram över stock och sten, det var inte så långt, vi bodde i Tullinge på den tiden, det ligger strax intill.
Det tog tre veckor, hela tiden hoppades vi att forskningen skulle hinna ifatt, in i det sista hoppades vi att ett genombrott skulle ske, att ett mirakel skulle inträffa.
Det blev inte så.
Det har gått lång tid nu sen det här hände i vår familj, det är en saknad vi lever med, men forskningen behövs nu som då, stöd den, ge den ditt stöd.
Idag är det den 22 april, sa little Old.
Ja, sa jag och nickade instämmande.
Så här säger vi till varandra varje år på Mickes födelsedag, den 22 april.
I år innehöll den här korta replikväxlingen 22 år av saknad.
Micke, brorsan min.
Jag var nog en svartsjuk storasyster de första fyra fem åren av vår uppväxt, Micke var så söt, så himla god och söt, jag var mer en hybrid av Lotta på Bråkmakargatan och trollet Plupp. Jag brände Micke med brännässlor, jag rev honom i håret och låste in honom i en skrubb. Inte förrän i femtonårsåldern förlät han mig och tog mig med på Bowies första konsert i Stockholm.
Micke hade södra Storstockholms största skivsamling och en ännu större stereoanläggning som jag var förbjuden att röra. Där fanns allt från Albinoni till Östen med rösten, kanske inte Östen om jag tänker efter.
Micke spelade pingis, han var en sportsman, han träningsspelade med Äpplet och Waldner, han gick på gymnasiet, jobbade extra på en transportfirma och hjälpte till med importprocedurerna av kläder, Dobber, han kunde rabbla statistiska införselnummer som en pladdrande databas.
En dag skulle han servera sina kollegor kaffe på en bricka, men armen löd inte, den gick sina egna vägar, den darrade okontrollerat.
Det visade sig att det var stjärnorna i hans huvud, de stödjande stjärncellerna, som sakta var på väg att slockna, en efter en.
Då var han sjutton, just på väg ut i livet.
Men ibland har gudarna andra planer.
Nu följde tolv år av sjukhusinläggningar, hopp och förtvivlan, operationer och behandlingar, framsteg och bakslag, peruker, cellgifter och en förälskelse.
En dag låg han där på operationsbordet, nedsövd och nyrakad och neurokirurgen ayatollah P ( vi kallade honom så) stod med borren i handen, beredd att öppna.
Där och då föll narkossköterskan Yvette för Micke – detta var långt innan Almovodar gjorde filmen Tala med henne – och när han vaknat upp, lite lätt ihoptråcklad och lite lagom morfinvimsig, gick de tu ut på dejt i sjukhuskorridoren.
Micke lät skicka efter det största fång röda rosor som Södersjukhuset någonsin sett sig få levererat. Men, Yvette drog sig snart ur romansen, hon blev rädd att mannen som skulle kunna bli far till hennes barn riskerade att dö innan de hunnit födas.
Det var förstås en befogad rädsla, men Micke valde att se ljust på sin framtid.
Kärleken tog slut, visst, men vardagen fortsatte, den fortsatte med nya sjukhusinläggningar, hopp och förtvivlan, operationer och behandlingar, framsteg och bakslag, peruker och cellgifter, reducerad syn och en halvsidesförlamning.
Detta hindrade honom inte från att flytta hemifrån, han såg till att ordna sig en liten lägenhet med service dygnet runt. Hur detta skulle låta sig göras idag – det vete gudarna.
Men hans gudar, på den tiden, de var välvilliga, även om han aldrig kom tillbaka till studierna eller till arbetslivet, än mindre till pingisbordet.
Istället började han simma, rida, ägna sig åt bågskytte och fixa långa perioder av rehabilitering på Treklöverhemmet i Ljungskile och på Kanarieöarna där han charmade damer och, på hemvägen, även nitiska passkontrollanter. Med sin solbränna och exotiska färgpalett trodde man att han möjligen var en illegal immigrant och hölls därför i förvar och i förhör under flera timmar, hur det löste sig minns jag inte.
Men jag minns när han ramlade på en februaihal Stockholmsgata och bröt sin friska arm i småbitar.
En jourläkare – expert på ortopedisk plockepinn – rycktes upp från en pågående fredagsmiddag och stormade in på akuten, jag tror det var på St Göran, och bedövade hela väntrummet med sin andedräkt av pepparbiff och vitlök. Men Micke lyckades hålla sig upprätt i stolen och förklara sin belägenhet på medicinskt latin med samma rabblande expertis som han en gång importerat kläder från Dobber med.
Det är alltså på det viset, förkunnade Micke med lika delar integritet och emfas, att jag inte kan sövas ned utan att ni har kontaktat min narkosläkare Kristin von Morfin. Vi hjärntumörer måste hållas på en nivå som varken är helt nedsövd eller helt vaken, utan just precis på gränsen. Ring Kristin, jag ber er, innan ni sätter masken för min mun.
Och så blev det.
Operationen tog arton timmar, sen gick vardagen vidare.
Micke gick med i Rekryteringsgruppen, ett organ vars syfte var/är att ta hand om nyskadade; i bilolyckor, i dykolyckor, i tumörer.
Han blev med dagens vokabulär en coach.
Han reste till Portugal, till England, till Göteborg.
I augusti 1990 gick han på en Bowiekonsert, sen gick det utför.
En dag sa han att han inte längre kunde se några mätbara framsteg, trots att han tränat varje dag i hela sitt liv, rest och levt, hjälpt andra, lärt hemtjänst att lyssna på Bowie och sökt tusen nya jobb för att arbetsträna, för att komma tillbaka, för att komma igen.
Vi hoppades hela tiden, under alla dessa år hoppades vi, vi hoppades att forskningen skulle hinna före.
Det blev inte så.
En dag, en natt, en vacker gryning i början av maj när björken hade musöron, kallades jag till sjukhuset, Babels Hus.
Final call.
Jag for dit, jag flög fram över stock och sten, det var inte så långt, vi bodde i Tullinge på den tiden, det ligger strax intill.
Det tog tre veckor, hela tiden hoppades vi att forskningen skulle hinna ifatt, in i det sista hoppades vi att ett genombrott skulle ske, att ett mirakel skulle inträffa.
Det blev inte så.
Det har gått lång tid nu sen det här hände i vår familj, det är en saknad vi lever med, men forskningen behövs nu som då, stöd den, ge den ditt stöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar