Sedda

Är ute och missionerar en del nuförtiden, håller föredrag på temat Lean i praktiken, det ligger mig varmt om hjärtat.
När jag säger Lean menar jag att man ska förenkla, inte förkrångla. 
Everything should be made as simple as possible, but not simpler, som han visst sa, Einstein.
Häromdagen höll jag ett anförande i lokaler som Astrazeneca tidigare huserat i. Jag klev upp på podiet klockan 1300, i samma ögonblick som Bukowskis startade en auktion innehållande Astras gamla konstsamling.
Väggarna var tomma, publiken förväntansfull.
Jag tror det gick ganska bra.
Lite senare hade jag, i ett helt annat ärende, bett om stunds rådgivning hos en kollega jag jobbat med tidigare.
Han är lång och mörk.
Du Nisse, sa jag, hur fungerar egentligen det här?
Och så förklarade han det.
När vi var klara pratade vi lite annat ditt och datt.
Bor du kvar därute? frågade Nisse.
Ja, sa jag. Du då?
Jag med, sa han. Så vi kanske ses på ICA, jag brukar möta din namne där!
I dag tittade jag in på ICA, rafsade ihop lite förnödenheter och ställde mig i kassan. Hörde en röst bakom mig som sa hej, och jag tänkte att det var väl Nisse.
Han var lång och mörk, men det var inte Nisse. Vem det var vet jag inte, mitt persongalleri bläddrade blixtsnabbt fram och tillbaka, var i hela friden hade jag sett honom? En gammal granne, en gammal arbetskamrat, någon ur vänkretsen, en tandläkare, en vem då? Ingen aning. 
Jag var och lyssnade på dig, sa han. Det var bra.
Åh, sa jag, ja det ska bli kul att fortsätta det här. Sen småpratade vi lite kring det och sen önskade vi varandra trevlig helg. 

Kanske var han en av dem jag ägnat ett ögonkast medan jag pladdrade på om mitt Lean i praktiken. 

Någon har för länge sedan berättat för mig att Bill Clinton lär vara fenomenal på att få ögonkontakt med sin publik så att man känner sig sedd. Han som berättade det hade haft lyckan, som han uttryckte det, att ha mött Bill Clintons blick.
Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag mötte Bill Clintons blick, jag har svårt att tro att jag skulle bli bortkollrad av den, men vad vet jag.
Då och då har jag tänkt på det där, att det är nog ganska bra att få ögonkontakt med sin publik så att den känner att man är där tillsammans med den.

Efter föredraget i lokalen med de tomma väggarna tänkte jag att jag nog inte hade ägnat alla uppmärksamhet. Fast hur skulle man kunna det när det är många människor och de på de översta raderna inte ens fastnar inom ens synfält?

ICA-mannen hade kanske suttit på en av de första raderna?
Och han kan inte ha varit en av de där som fallit i paltkoma, det fanns några sådana också och som jag försökte väcka liv i:
Hur ser ni på det – vad säger du Pelle?
Och stackars Pelle väcks brutalt ur sin dvala och har ingen aning om vad han tycker om vad.

Jag kan fortfarande inte placera ICA-mannen från sin plats i publiken.
Men smickrad blev jag när han hejade på mig Out-of-Office.
Jag kände mig sedd.