I stället för té, en bit bortom New York

Som om det inte räcker med den flytt som just varit.
Vi flyttar på jobbet också, vi flyttar från ljusa stora landskap till större och lite mörkare landskap, vi har flyttstökat nu i flera veckor, rensat och slängt.
En av de våra närmar sig pension säger hon, fast jag har svårt att tro det.
I samband med detta gav hon mig en gåva i arv.
Hon gav mig en väska, det är en ära att ha fått den, det är retro och väskan är täckt av en bild över New York.
Mitt förhållande till New York är ungefär som det jag har till London, med den skillnaden att jag var där redan för tjugonio år sedan och då var jag inte ens där.
Jag bara bytte plan, jag reste vidare till Mexiko.

Men väskan är tjusig och bilden är ståtlig och innehållet en guldgruva för de som, liksom vi, finner nöja i att, som det heter, modellera fram verksamhetsprocesser. Här finns tuschpennor som är flera decennier gamla men fullt funktionsdugliga, post-it lappar från förr i allsköns nyanser som bara inte finns att få längre. Det är en ära att ha den här väskan i min ägo, jag har den på köksgolvet, tills vidare. Den ger mig en illusion av att vara på väg till i New York, när jag får lust att rymma lite grann. Den hjälper mig också att förklara för mina barn, som närmar sig de trettio, vad jag pysslar med på jobbet, de frågar en gång vartannat år ungefär och skakar sen uppgivet på sina huvuden och tycker det låter ungefär som att jobba på Nasa.

Ändå bygger vi med lego ibland, mina arbetskamrater och jag alltså, och jag har till och med byggt en trampbil en gång. Och för bara en månad sedan hade vi en halvdagsövning där vi tillsammans, flera hundra personer, satt på golvet och lekte med dominobrickor. 

En bit bort i mitt kök, bakom New Yorkväskan, där ligger en ask achiotepasta. 

Den ger mig en illusion av att vara i dess hemland Mexiko och den ger mig lust att rymma dit med första bästa plan.
Tänkte i alla fall att jag skulle ta den där pastabiten och göra något roligt av den till ett stycke fläskfilé. Hade tidigare under dagen läst ett recept som löd så här: Lägg en bit fläskfilé i en gryta och häll över 2 liter vatten och 3 tépåsar. Låt det koka på mycket svag värme i 6 timmar. 

Vid närmare eftertanke kom jag på att jag en gång gjort glass på té.
Vad det smakade?
Té.
Så istället, tänkte jag nu, att jag tar den där biten achiotepasta och blandar upp den med några nypressade apelsiner, laddar på lite vitlök och spiskummin och oregano och lite extra chili och lite si och lite så och låter det marineras i 6 timmar, i stället, så att det blir lite drag i käket.
Under tiden närmade sig hotet om akut svält och en bit lax åkte in i ugnen lite snabbt.
Vad det smakade?
Lax.
Mitt pompösa projekt ligger kvar i kylen, det är en förenklad variant av Puerco Pibil As in “Once upon a Time in Mexico, receptet finns här, bläddra till slutet av sidan.
Så här långt kommen i mina chiliövningar, orangeröd upp till armbågarna av kladdande och slafsandet med citrus- och anchiotepastan, var jag liksom tillbaka i alla de mexikanska kök där jag hackat chili, mortlat pinjenötter, malt majs, gräddat tortillas och rört i grytor och kokat bönor och silat och skalat och skurit och svettats och stångats.
Och fick lust att få lite mer inspiration och kom att tänka på boken Kärlek het som chili ( Como agua para chocolate). 

Det är en ungdomsbok från 1990 ungefär, det blev en megasuccé, fast jag tycker att den största behållningen är matrecepten. Men den finns som film också och som sådan passar den alla ungdomar i alla åldrar. Här får man bland annat veta hur man gör mole, kalkongryta.
Man börjar med att göda kalkonerna med valnötter fjorton dagar före den planerade slakten….
Om ni inte redan har sett filmen, gör det, en kärlekshistoria ingår, en elak matrona, en snäll amerikan, intriger och skvaller, drama och magi, tårar, rosor och romantik samt förstås lite om betydelsen av tändstickor och hur man tillverkar dem. Enjoy!