Manglat & Klart

Jamen, jag vet ju inte vad jag ska säga, sa jag när E kommenterade att jag inte hört av mig här på klotterplanket på länge. Jag kan ju inte hålla på att tjata om damastdukarna i all evighet.
Det var i söndags.
Vi hade varit inne på auktionskammaren och dumpat av en ny trave pinaler.
Efteråt gick vi på Ellora på Hornsgatan och glufsade i oss indisk mat, den godaste på länge, kanske den godaste någonsin. Rekommenderas å det varmaste.
Vi fortsatte söndagsutflykten mot Arlanda, lilla C hade resväskan tyngd av kandelabrar, ytterfoder i gjutjärn samt naturgodis och kålrabbi; den sortens delikatesser som är svåra att hitta i staden där det alltid regnar.
Fast det gör det visst inte nu förtiden, regnar alltså, i alla fall inte under den här vintervåren, lika lite där som här.
Lilla C fick ta in på hotellet här vid sjön under helgen, hon fick inte plats här bland serviserna och tavlorna.
Hon fick ett rum med utsikt och fann sig väl tillrätta, det är lätt att göra det där på Talliden, det är också ett ställe som rekommenderas å det varmaste.
Själv tog jag min tillflykt till mangelstugan och fick damasten att lysa och skimra som den nog inte gjort på ett halvt sekel.
 Åttio servetter och tio dukar – jag har inte hjärta att auktionera bort det.
Ungdomarna vet knappt hur man manglar, det finns inga manglar i de hus de bor i, så jag har lovat att bevara textilskatten här tills vidare.
För all evighet alltså.
Evighetsarbetet med att tömma lägenheten på bråte och kulturskatter är nu – idag – avslutat. Nycklarna överlämnade.
Jag tassade ut med en stege i ena nypan, en lampa i den andra och en skruvmejsel bakom örat.
Bara utsikten lämnade jag kvar.