Om
en liten stund försvinner en liten lampa med sjögrön pärlfrans från en auktionssajt.
Någon har bjudit 250 riksdaler för den, det är den kanske värd. Elen behöver dras om, pärlfransraden justeras.
Om ytterligare en liten stund försvinner tre små mässingsmortlar från samma auktionssajt. Någon har lagt ett bud på 100 kronor, det kanske de är värda. De behöver putsas, det tar en timme säkert, bara det är värt en hundralapp.
Sen är det de där litografierna jag hittade under en soffa. Och en annan liten målning jag hade i mina gömmor och som inte passar någonstans.
De ska vara borta om en timme drygt.
På väg ut ur mitt hus har jag radat upp ytterligare ett antal pryttlar och pinaler som jag ska lämna in där, vid tillfälle, en dag när solen inte skiner, en dag när jag har vägarna förbi.
Kvar här hemma finns nu ett knippe kristall som jag inte vet vad jag ska göra av.
En massa karaffer att dekantera de rubinröda årgångsvinerna i. Eller de honungsgula Savennièrerna.
Den annalkande sommarens bag-in-box-roséer.
Så när E frågade om det skulle bli någon karaff till övers drog jag på svaret.
Och gav mig ut på Tradera.
Där budade jag hem en ny kristallbytta för en blygsam penning.
Det visade sig att försäljerskan – av alla miljarder människor som säljer på Tradera – var min gamla svägerska.
Vi skrattade gott åt sammanträffandet, strålade samman över en lunch och bytte grejer med varandra.
Jag betalade med ett fat från Gröna Anna som jag visste att hon ville ha och som jag inte ville ha, som jag bara samlade kvitton i.
Så kom jag hem med mitt byte.
Det var ju en riktigt fin kanna, tyckte jag. Skulle passa bra att dekantera cider i.
Jag behöll den.
Ärendet med en kristallkanna till E kvarstod sålunda.
Jag gav mig ut på en av alla dessa auktionssajter som finns här i stan och jag nosade snabbt upp ett parti kristall som bjöds ut för en likaledes blygsam summa.
Jag bjöd över lite grann och håvade hem rubbet.
Det är utan tvivel så att man, jag menar jag, kan bli nipprig av antik – och auktionshandel. Och har blivit det.
Helnipprig.
Någon har bjudit 250 riksdaler för den, det är den kanske värd. Elen behöver dras om, pärlfransraden justeras.
Om ytterligare en liten stund försvinner tre små mässingsmortlar från samma auktionssajt. Någon har lagt ett bud på 100 kronor, det kanske de är värda. De behöver putsas, det tar en timme säkert, bara det är värt en hundralapp.
Sen är det de där litografierna jag hittade under en soffa. Och en annan liten målning jag hade i mina gömmor och som inte passar någonstans.
De ska vara borta om en timme drygt.
På väg ut ur mitt hus har jag radat upp ytterligare ett antal pryttlar och pinaler som jag ska lämna in där, vid tillfälle, en dag när solen inte skiner, en dag när jag har vägarna förbi.
Kvar här hemma finns nu ett knippe kristall som jag inte vet vad jag ska göra av.
En massa karaffer att dekantera de rubinröda årgångsvinerna i. Eller de honungsgula Savennièrerna.
Den annalkande sommarens bag-in-box-roséer.
Så när E frågade om det skulle bli någon karaff till övers drog jag på svaret.
Och gav mig ut på Tradera.
Där budade jag hem en ny kristallbytta för en blygsam penning.
Det visade sig att försäljerskan – av alla miljarder människor som säljer på Tradera – var min gamla svägerska.
Vi skrattade gott åt sammanträffandet, strålade samman över en lunch och bytte grejer med varandra.
Jag betalade med ett fat från Gröna Anna som jag visste att hon ville ha och som jag inte ville ha, som jag bara samlade kvitton i.
Så kom jag hem med mitt byte.
Det var ju en riktigt fin kanna, tyckte jag. Skulle passa bra att dekantera cider i.
Jag behöll den.
Ärendet med en kristallkanna till E kvarstod sålunda.
Jag gav mig ut på en av alla dessa auktionssajter som finns här i stan och jag nosade snabbt upp ett parti kristall som bjöds ut för en likaledes blygsam summa.
Jag bjöd över lite grann och håvade hem rubbet.
Det är utan tvivel så att man, jag menar jag, kan bli nipprig av antik – och auktionshandel. Och har blivit det.
Helnipprig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar