måndag 15 april 2013

På utställning med David Bowie



Jag funderar på att åka till London.
Om jag känner mig själv rätt kommer det att stanna vid en fundering.
Det är nog en trettiosex år sedan jag var där senast, det var under en tågluff. Jag hade ingen särskild längtan dit, och jag blev inte överförtjust.
Vi reste rätt snart ifrån den där ön och klev i land i Frankrike.
Vilken lättnad jag kände.
Sen gick det tjugofem år innan jag satte min fot på brittisk mark igen.
Under ett par veckor korsade jag landet på längden och på tvären – London exklusive – tillsammans med en kollega.
Vi besökte en massa företag, vi bjöds på chips & chips till lunch och öl till middag, två veckor i rad.
Det var ganska kul.
När jag nyligen såg notisen om Den Stora Utställningen om David Bowie började jag fundera på att åka till Victoria and Albert Museum i London.
Fundera alltså, bara leka lite lätt med tanken.
De som har varit där och sett utställningen, de återvänder lyriska, hänförda och med himlande ögon.
Om du bara ska se en utställning i ditt liv, se den här.
Om du bara tänker resa till London en gång (till) i ditt liv, gör det nu.
Säger de.
Men så visade det sig att även Stockholm bjuder på en Bowieutställning just nu.
Vi åkte dit i lördags, kamrat E och jag.
Fast först var vi förstås på auktionskammaren och lämnade in en trave pryttlar och pinaler.
E skramlade fram en hel säck full av Muranoalabaster och jag kom släpande på sju fotografier på David Bowie (sic!) och ett på en okänd donna, inte helt olik Marilyn Monroe. Det är foton som brorsan en gång i tiden skaffade, way back, han var ett ännu större Bowiefan än jag.
Sen for vi vidare mot Grev Turegatan 18 där moster Ida-Britta en gång bodde –


hon som sålde kakor till Garbo i porten bredvid på Grev Turegatan 20 – och vi klev in i en liten lokal bakom Filippa K där fotografier av David Bowie som Mick Rock tagit nu visas.



Och plötsligt stod jag där på skolgården igen, nu var det 1974, och jag funderade över hur jag skulle klä mig på lördag när vi, som vanligt, skulle gå på Big Brother däruppe på Körsbärsvägen, och få höra Sydney spela det senaste från världen, från London, det senaste av David Bowie och kanske skulle vi få med oss en LP hem, Diamond Dogs.
På utställningen var det fullt av gamla årskamrater jag ännu aldrig träffat, gelikar som haft bättre koll och bättre framförhållning än jag, som visste vad det var för utställning det handlade om, som hade hunnit upp på vindar och ner i källarutrymmen och som plockat fram sina memorabilia från den tiden, gigantiska glasögon och utsvängda byxor.
En vinylplatta snurrade på en skivspelare, ett par kraftfulla högtalare måtte varit gömda någonstans, musiken dånade underbart för oss lomhörda medelålders – Rebel, Rebel? – och i ett hörn satt en ung man i sextiofemårsåldern som såg ut att ge autografer.
Kanske han signerade fotografier.
Kanske var det Mick Rock själv, det var hans bilder som hängde på väggarna, ett par av dem på en donna som jag nu kände igen från det foto jag timmen innan lämnat in på auktionskammaren, Debbie Harry, naturligtvis.
Där var bilder på Lou Reed, Mick Ronson, Mick Jagger, Iggy Pop.
David Bowie.
Jag blundade och himlade med ögonen.
Jag nöp E i armen, kom sa jag.



Vi gick ut på bakgården, jag pekade uppåt mot minnena från andra våningen, jag sa:
Här bodde Ida-Britta, och här i bakgårdskorridorerna, här brukade det dofta nybakat, här hängde hennes bagare från gryning till lunch och nu hänger det foton av David Bowie här.






Mmm, sa E. Men jag är ju några år äldre, har inte vuxit upp med den där Bowie-kulturen riktigt…
Men det har morsan, Little Old, som fyller åttio om ett par veckor. Det är inte alltför länge sedan hon sa så här:
”När ni var i åttaårsåldern började ni, som alla barn gör, att uppfostra oss föräldrar. Och när ni blev tonåringar pepprade ni oss med David Bowie dygnet runt, det är vi uppriktigt tacksamma över.”
Farsan, Good Old H-J, fördes till sin sista vila för några år sedan. När det hände sig såg vi till att Life On Mars dånade ut över hela Göteborg.
Efteråt sa begravningsentreprenören, som efter en livslång gärning nu skulle pensioneras och flytta hem till Smögen, att det var den bästa begravning han varit på, någonsin.
David Bowie.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar