En
klasskompis från förr-i-tiden har startat en grupp på Facebook, Du Vet Att Du Är Från Förorten om du ….;
en sån grupp. Den är 2 veckor gammal nu och redan har runt 1300 personer anslutit sig.
Det är fantastisk läsning.
Här möts folk från alla tider, från Den Stora Inflyttningen under miljonprogrammets glansdagar till de yngsta som nu ser sina mor- och farföräldrar på de gamla svartvita skolfotona som läggs upp.
Och alla andra skolfoton från senare tider, från det sena sjuttiotalet och framåt … Förutom de gamla skolkorten – alla de andra bilderna och de är hur många som helst. Folk gräver i album och lådor med gamla fotografier och lägger ut.
Alla är hjälpsamma med att tagga varandras bilder, att hjälpas åt att komma ihåg vilka som är med. Det är bilder från fester och utflykter, resor och korvkiosker, bussar och gamla bilar, det är födelsedagskalas och barnkalas, från lekis (bara ordet, vilken tidsmarkör!) det är bilder från hemma hos den-och-den.
Kommentarsfälten flödar, en del trådar blir långa som kinesiska muren, antalet gillatryckningar når ibland astronomiska siffror. Det rasar in hälsningar och återseenden, frågor om vart folk har tagit vägen, svar på vart de har tagit vägen.
Det är twitterkorta berättelser och minnen, youtubade nostalgi-låtar, kommentarer och minidialoger.
Här finns en massa små korta skrönor, om vanliga tonårsskandaler och pojkstreck, och så den om killen som snodde ett par slalomskidor på varuhuset, gömde dem innanför jeansen, gick igenom kassan med stelt vänsterben och vänsterarmen uppsträckt mot himlen.
Och gamla ungdomskärlekar, vilka som var ihop och vilka som var hemligt kära i vem.
Och inlägg om alla de som är döda, och det är överväldigande många. ” Vi skulle kanske döpa om den här sidan till Vi Som Överlevde Förorten ”, skrev någon.
Här kan man läsa om brutala mord och självmord, om drogdöden, om alla de unga som drabbats av svåra sjukdomar, min brorsa var långt ifrån den ende.
Och om alla otäcka olyckor, som den om den lilla flickan som ströps av telefonsladden.
Och en dag satt en kille och käkade lunch på förorttorget. Plötsligt såg han en karl komma singlande ner genom luften, uthoppad – eller utknuffad? – från en balkong.
Det är en dramatik utan dess like som skymtar fram, och aldrig förut i hela mitt 3-åriga FB-liv har jag varit i närheten av att vara inne där så ofta som under de senaste veckorna.
Det är en makalös nostalgikick att gå in på den där sidan.
Och den börjar likna en kulturskatt, banne mig.
Det är fantastisk läsning.
Här möts folk från alla tider, från Den Stora Inflyttningen under miljonprogrammets glansdagar till de yngsta som nu ser sina mor- och farföräldrar på de gamla svartvita skolfotona som läggs upp.
Och alla andra skolfoton från senare tider, från det sena sjuttiotalet och framåt … Förutom de gamla skolkorten – alla de andra bilderna och de är hur många som helst. Folk gräver i album och lådor med gamla fotografier och lägger ut.
Alla är hjälpsamma med att tagga varandras bilder, att hjälpas åt att komma ihåg vilka som är med. Det är bilder från fester och utflykter, resor och korvkiosker, bussar och gamla bilar, det är födelsedagskalas och barnkalas, från lekis (bara ordet, vilken tidsmarkör!) det är bilder från hemma hos den-och-den.
Kommentarsfälten flödar, en del trådar blir långa som kinesiska muren, antalet gillatryckningar når ibland astronomiska siffror. Det rasar in hälsningar och återseenden, frågor om vart folk har tagit vägen, svar på vart de har tagit vägen.
Det är twitterkorta berättelser och minnen, youtubade nostalgi-låtar, kommentarer och minidialoger.
Här finns en massa små korta skrönor, om vanliga tonårsskandaler och pojkstreck, och så den om killen som snodde ett par slalomskidor på varuhuset, gömde dem innanför jeansen, gick igenom kassan med stelt vänsterben och vänsterarmen uppsträckt mot himlen.
Och gamla ungdomskärlekar, vilka som var ihop och vilka som var hemligt kära i vem.
Och inlägg om alla de som är döda, och det är överväldigande många. ” Vi skulle kanske döpa om den här sidan till Vi Som Överlevde Förorten ”, skrev någon.
Här kan man läsa om brutala mord och självmord, om drogdöden, om alla de unga som drabbats av svåra sjukdomar, min brorsa var långt ifrån den ende.
Och om alla otäcka olyckor, som den om den lilla flickan som ströps av telefonsladden.
Och en dag satt en kille och käkade lunch på förorttorget. Plötsligt såg han en karl komma singlande ner genom luften, uthoppad – eller utknuffad? – från en balkong.
Det är en dramatik utan dess like som skymtar fram, och aldrig förut i hela mitt 3-åriga FB-liv har jag varit i närheten av att vara inne där så ofta som under de senaste veckorna.
Det är en makalös nostalgikick att gå in på den där sidan.
Och den börjar likna en kulturskatt, banne mig.
 |
| Varför sparade jag inte den där gröna tunikan? Är den inte lite lik Missoni? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar