Femtio nyanser av höst

Lördagsregn.
Himlen i en enda monumental nyans av grått.
Stannar inomhus och tar hand om mitt badrumsgolv. 

Plockar bland mina vaser och krukor. 

Äter halstrad tonfisk med rostade pinjenötter på spenatbädd.
Pratar med löven – i morgon ska jag plocka upp dem, se till att de får en värdig hantering så här på slutet och hamnar i komposten. 

En väninna som klokt nog har rymt till Seychellerna låter meddela från sin sandstrand att jag måste läsa 50 nyanser av grått, inte för att den är bra, utan för att.
För att det är en långdragen sörja om en donna som vänder ut och in på sig själv, invändigt, utvändigt, omständligt.
Nå. Här ska erkännas att jag köpte boken förra helgen. 

Jag stod där i bokhandeln och plockade på mig den senaste av Arnaldur Indridasson, jag har inte läst den ännu, jag hinner ingenting nuförtiden, jag är fullt upptagen av att köpa klänningar. 

Men när jag stod där i bokhandeln med Arnaldur, lycklig över att Erlendur Sveinsson äntligen är tillbaka, han har varit borta i två böcker nu, en förfärligt lång tid, så tänkte jag:
Den där 50 nyanser har sålts i 40 miljoner exemplar sedan april, en försäljningssiffra som inte ens Stieg Larsson uppnådde på så kort tid, jag får väl se till att läsa den, jag som alla andra, så jag vet vad alla talar om.
Och så började jag läsa och somnade pladask i soffan.
Jag har läst – bläddrat igenom – det första kapitlet.
Gäsp.
Jag är inte så litterär just nu, är mer intresserad av att klä mig som det anstår en dam av höst.
Färgsprakande.
Regnen idag nådde närmast bergensiska dimensioner.
Himlen i en enda monumental nyans av grått.
Jag behöver inte 49 nyanser till, jag behöver min passionsröda klänning med mjukt fall och elegant drapering.

Jag behöver min kavaljer, han med de rätta nyanserna.

Och lite pata pata under fötterna - tryck här, pata pata.