Ibland
när jag inte meddelar mig här på ett par tre dagar, är det en och annan som
tror jag har rymt.
Men det har jag inte alls.
Dumt nog.
Bara sitter här och tittar på äpplena när de drösar ner i backen.
Skriver på en rapport, skriver och skriver om och skriver till och suddar ut och lägger till och drar ifrån.
Blir aldrig färdig.
Det är med rapporter som med böcker, de blir aldrig färdiga, de tar bara slut när författaren ger upp.
Jag vet inte vem som har sagt att böcker tar slut när författaren ger upp, jag tror det var Graham Greene.
Och jag undrar över detta, att böcker som inte har efterfrågats på ett år gallras ut från biblioteken.
Tanken är fasansfull.
Den är så hemsk att jag inte törs tänka den fullt ut.
”Jag kan ju alltid låna på bibblan, om jag skulle komma att sakna dem”, har jag tänkt när jag har gjort mina egna gallringar och släpat skottkärra efter skottkärra till Myrorna och till Stadsmissionen.
Men tänk om det inte går att låna böcker som är äldre än ett år.
Vad gör biblioteken med de böcker som gallras och som ingen vill plocka på sig, än mindre betala en femma för?
Bokbål?
Skickas något ex till KB? Där finns väl allt som ges ut i Sverige, men inte har de väl allt som ges ut i andra länder?
Om jag skulle börja ångra att jag gjorde mig av med alla mina icke-favoritfavoriter, alla de som jag kan överleva utan, även om det är lite trist, författare som Boris Vian och Frédéric Beigbeider, kan jag hitta dem på KB?
Tror jag ska gå ner till vårt lokala bibliotek på lördag och intervjua personalen.
Det här är ju allvarliga saker som borde få lika stor plats i media som Nobelprisen och Krigen.
Jag sa en gång till döttrarna mina, samtidigt som jag pekade på en av mina hyllmetrar: Det där får ni släpa iväg med till Latinamerikanska Institutet om jag skulle tuppa av.
Efteråt såg jag att en av böckerna bar stämpeln Latinamerikanska Institutet, jag hade hittat den i en boklåda någonstans.
Utgallrad.
Det var – det är, den står fortfarande i min bokhylla – De Besegrades Version, ursprungligen nedtecknad av välvilliga spanska munkar tillsammans med azteker som överlevt Erövringen och sett sitt litterära kulturarv gallras bort och brännas upp.
Människans dumhet är oändlig, som han sa, Einstein.
Men det har jag inte alls.
Dumt nog.
Bara sitter här och tittar på äpplena när de drösar ner i backen.
Skriver på en rapport, skriver och skriver om och skriver till och suddar ut och lägger till och drar ifrån.
Blir aldrig färdig.
Det är med rapporter som med böcker, de blir aldrig färdiga, de tar bara slut när författaren ger upp.
Jag vet inte vem som har sagt att böcker tar slut när författaren ger upp, jag tror det var Graham Greene.
Och jag undrar över detta, att böcker som inte har efterfrågats på ett år gallras ut från biblioteken.
Tanken är fasansfull.
Den är så hemsk att jag inte törs tänka den fullt ut.
”Jag kan ju alltid låna på bibblan, om jag skulle komma att sakna dem”, har jag tänkt när jag har gjort mina egna gallringar och släpat skottkärra efter skottkärra till Myrorna och till Stadsmissionen.
Men tänk om det inte går att låna böcker som är äldre än ett år.
Vad gör biblioteken med de böcker som gallras och som ingen vill plocka på sig, än mindre betala en femma för?
Bokbål?
Skickas något ex till KB? Där finns väl allt som ges ut i Sverige, men inte har de väl allt som ges ut i andra länder?
Om jag skulle börja ångra att jag gjorde mig av med alla mina icke-favoritfavoriter, alla de som jag kan överleva utan, även om det är lite trist, författare som Boris Vian och Frédéric Beigbeider, kan jag hitta dem på KB?
Tror jag ska gå ner till vårt lokala bibliotek på lördag och intervjua personalen.
Det här är ju allvarliga saker som borde få lika stor plats i media som Nobelprisen och Krigen.
Jag sa en gång till döttrarna mina, samtidigt som jag pekade på en av mina hyllmetrar: Det där får ni släpa iväg med till Latinamerikanska Institutet om jag skulle tuppa av.
Efteråt såg jag att en av böckerna bar stämpeln Latinamerikanska Institutet, jag hade hittat den i en boklåda någonstans.
Utgallrad.
Det var – det är, den står fortfarande i min bokhylla – De Besegrades Version, ursprungligen nedtecknad av välvilliga spanska munkar tillsammans med azteker som överlevt Erövringen och sett sitt litterära kulturarv gallras bort och brännas upp.
Människans dumhet är oändlig, som han sa, Einstein.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar