Borta med nyanserna

bild från bokmarika.blogspot.se

Som barn och ungdom läste jag allt. Allersböcker, Enid Blyton, Astrid Lindgren. Jag bodde på biblioteket, ibland hälsade jag på där hemma, vi hade gigantiska gustavianska proppfulla bokhyllor, bokhyllor i massiv ek, vitmålade, guldmejslade, hyllor som Little Old låtit en möbelsnickare från Småland bygga.
När jag var 11-12, i 5:an-6:an, i slukaråldern, bussades vi från en byskola tillbaka till vårt förortscentrum. Det är bara tack vare den där bussen jag kan komma ihåg att det var just i 5:an, eller i 6:an, som jag lästa Borta Med Vinden. Det var en mastodontroman på många hundratals sidor. Jag kan fortfarande minnas den typografiska uppställningen: Två spalter text per sida. Jag läste och läste och läste – varenda dag efter skolan till dess Happy End hade uppnåtts. Eller hur det nu blev.

bild från bokcirkus.blogspot.se

Jag såg Doktor Zjivago på bio på hembygdsgården, det var min första film på bio, jag blev kär i Omar Sharif, min kompis Kersti blev det också. Gud vilka eldiga sammetsögon, sa vi. Och himlade med våra blågrå. 

Drömmen om den stjärnögde schejken, ökenromantik med blickar som brännande natthimlar. Kameler och oaser. 

Efter Omar Sharif följde den spirande förortsromantiken. Pojkarna i grannskapet. Konsumbutiken och ungdomsgårdarna. Hade man tur kunde man bli enleverad på en moppe och få puttra runt ett ärevarv som kuttersmycke.

För något år sedan sa någon till mig, en person som inte alls höll med om den gängse schablonbilden att ungdomar inte läser böcker nuförtiden:
”De läser. De läser och läser och läser, de läser alla dessa vampyrromaner och de läser dem på engelska, de har inte tålamod att vänta på översättningarna. Men varför all denna vampyrromantik?”
Jag hade inget svar, jag bara kom att tänka på den gången Carlos Fuentes berättade på kulturhuset, för evigheter sedan, på kulturhusets internationella författarscen, om alla ungdomar som stod i kö, i långa ringlande köer kvarter efter kvarter efter kvarter, i New York, mitt i natten, för att få fatt på den senaste boken om Harry Potter. Hans slutsats var densamma: ”Ungdomar läser”!
Jag har inte läst vampyrromaner. Jag har inte läst Harry Potter.
Men jag har läst Borta Med Vinden och det tog en halv termin och boken vägde ett halvt ton och att sen, långt senare, se filmen blev min första och hittills tyngsta biobesvikelse.

Men nu har jag raketläst 476 sidor av ”Femtio nyanser av honom”.
Och jag undrar vad som har drivit mig och 39 999 999 andra till detta.
Jag har 78 sidor kvar – kanske har jag blivit lite klokare efter dem.
Det som förbryllar mig mest, så här långt in i läsningen och den medeltida tortyrkammaren i sammetsrött till trots, är hur man kan kalla detta vuxenlitteratur.
Skulle jag läsa om Borta Med Vinden idag misstänker jag att jag skulle ställa mig samma fråga.