I kulturens värld

Vi träffas på Fotografiska ibland, väninnan och jag.
I sällskap av en räkmacka, eller en räksallad går vi igenom senaste nytt på alla fronter. Det brukar ta några timmar.
Sen ser vi fotokonsten, en våning i taget, nedåt.
Och avslutar i shopen.
Idag, denna strålande höstlördag, ringlade sig kön lång för att komma in, för att komma upp till bistron, för att komma ner till utställningarna.
Det har blivit ett populärt ställe att ses på, att se bildkonst på.
Idag, så mycket folk, så många bilder. Köer, kluster av intresserade besökare, schok av turister som klivit av båtarna på kajerna runt omkring och som talade exotiska tungomål.
Efter vår sedvanliga räkmacka idag såg vi just ingenting.
Rörande överens om att det kräver ett återbesök, vid ett annat tillfälle, en sen vardagskväll kanske.

Jag åkte sen förbi Chateau Sjukhem, korttidsboendet där Little Old vistas sen en tid tillbaka.
Efter en praktfull utskällning för att jag glömt köpa med mig Allers, och en lika praktfull utskällning tillbaka för att jag blev utskälld för att ha glömt köpa Allers, kom vi i samspråk om Di Gamle, på den tiden det begav sig, långt nere i mörkaste Småland. 
Om det verkligen kan ha varit sant att vackra Ingeborg med de långa flätorna hade en romans med Raoul Wallenberg eller om det bara vara snack. Och det var det säkert. Om Faster Gretas olyckliga friare som snickrade ihop en buckelbyrå, och om hennes sockrade spenatstuvning, hon gick på hushållsskola i Jönköping och lärde sig knepen.
Moster M sockrar också sina anrättningar ibland, det lärde hon sig under sin tid som thailslängare på Mäster Samuelsgatan.
En gnutta socker i maten har jag inga problem med, det går an, i synnerhet när den ackompanjeras av kanel och kardemumma, gurkmeja och spiskummin.
Men Allers, denna väntrumstidning med skvaller och kvalsterreportage, går inte an, inte konstigt att jag glömde den, att jag blev upprörd över bullret över att jag glömt den, allt detta buller från denna min Little Old som vanligtvis läser Kulturens Värld och Svenska Dagbladet. 
Om jag vid mitt nästa besök på Chateau Sjukhem finner Little Old i färd med att fläta näverkorgar kommer jag att bli djupt, djupt oroad.