Slow

I lördags kokade vi soppa, Moster M och jag. Vi stod i timmar och rörde i grytor och byttor, hackade och skalade, mixade och mixtrade.

Slow food.
Här ska nu bakas rödbetor i ugn.
Långsamma, saktfärdiga rödbetor.
Försöker mota stressen i grind.
Och utmana mina höjdrädslor.
Jag tar det lite peu-om-peu.
Slow.
Men nu ska jag – jag ska! – snart, om inget oförutsett inträffar, göra den där tågresan till Bergen från Oslo.
Tärningen är kastad, biljetten är bokad.
Till den tågresa som beskrivs som en av världens vackraste, häftigaste, och minnet-för-livet-givande med sina höga stup, djupa dalar och branta raviner.
Nå. Jag ska angöra det där tåget när solen har gått ner och kliva av innan solen har gått upp. Gömma mig i en sovkupé, dra ner rullgardinen, tända lampan och läsa 17 böcker.
Det tar nästan 8 timmar från Oslo, totalt blir det 13 timmar på tåg, anslutningen här hemifrån inräknad.
Slow travel.
Hur jag ska ta mig hem vet jag inte.

Lilla C har stora utflyktsplaner för oss och jag har svårt att motstå idén: Att ta lokaltåget från Bergen till Flåm med byte i Myrdal.
”Flåmsbanan är en av världens brantaste järnvägslinjer på vanlig räls” skriver visitnorway.com som också berättar att: ”Tågresan erbjuder några av Norges vildaste och mest dramatiska vyer. Under den 20 kilometer långa turen åker du förbi floder som flyter genom djupa raviner, vattenfall som forsar ner från de snötäckta bergen och gårdar som ser ut att klänga sig fast på bergssluttningarna.”

Som gjort för den som fått för sig att utmana sina svindlar och höjdrädslor.

Tills vidare fortsätter jag att baka rödbetor i min ugn, det känns lugnt och tryggt.
Slow life, slow Tuesday.

Och så tänker jag på att jag ju, faktiskt, redan har åkt Flöjenbanan inne i Bergen några gånger.
Med slutna ögon och öppen kamera.