Perspektivförskjutningar

Läste i morse en intressant krönika om perspektivförskjutningar av Malin Ullgren, det var apropå de barndomsuppgörelser som står i fokus på den litterära scenen just i dessa dagar, Agaat av Marlene van Niekerks och Om man håller sig i solen av Johanna Ekström.

Jag har mina egna barndomsuppgörelser, de är framför allt av arkitektonisk karaktär.
Varje gång jag skickas ut på enklare ärenden där borta i den sydöstra förorten - för att köpa lite kaffe, en bondkaka, för att aktivera ett bankkort - så aktiveras också en del av mitt hjärta.
Hur fan kan man - som ansvarig stadsarkitekt - så brutalt förstöra en förorts skyline?
Muttrar jag för mig själv, för femhundrafemtioelfte gången.

Det är illa nog att biblioteket måst flytta in i den gamla bilskolans lokaler, allt annat är också illa nog.
Den nya skyskrapan, mitt på torget - torget där som barn jag sprang - hur tänkte man?
Man tänkte nog inte, tänker jag.
Och knallar in på banken, det är en av de få serviceinrättningar som finns kvar, intakt.
Där är det kö.
Jag ser mig omkring.
Där inne hänger mäklarnas bilder av ortens alla hus och lägenheter, attraktiva objekt man ska lockas att investera i.
Jag ser lägenheter där jag lekte med de andra ungarna i kvarteret, det är lägenheter som nu är omgjorda till utställningsobjekt med minimalistiska kök i oljad ek, borstat stål och gigantiska kopparfläktar.
Det är lägenheterna mitt i centrum, två meter från pendeltåget, tolv minuter till T-Centralen.
Det är alla nybyggda hus med strandtomter där nere vid sjön, där jag lärde mig simma, där vi spelade brännboll,  där vi lekte Sanning och Konsekvens och hånglade i buskagen.
Det gjorde nog Bellman också, för en och annan visa lär han ha skaldat i dessa natursköna trakter av Södertörn.
Ack du sköna Magelungen.
Oh, Dreviken.
Halleluja.

Så blir det min tur på banken, det går på ett par minuter och jag vänder tillbaka ut till parkeringsplatsen.
Och morrar lite för mig själv:
Där bageriet och Konsum en gång låg, där reser sig nu en monumental skyskrapa.
En riktig skrytskrapa. 
Den är runt femtioelva våningar hög, kanske femtiotolv.
Det var inte bättre förr, men det var, fan i mig,  mer stilrent.
Fontänen är kvar.
Fontana di Trevande Klättring.
Gud så rädd jag var.
För då, på den tiden, när jag mätte drygt en meter över havet, var den en fasansfull utmaning, jag föddes höjdrädd.
Men sen när jag kom tillbaka med mina egna koltingar, years later, koltingar som då mätte drygt en meter över havet, kunde jag skratta åt mig själv och min höjdskräck inför La Fontana.

Nu bor jag lite mer sydväst om Slussen, fortfarande bara två minuter från pendeltåget, tjugotvå minuter från  T-Centralen.
Jag är en nytillkommen immigrant till dessa trakter, till dessa idylliska strandgårdstrakter där andra före mig förfasat sig över det lokala förfallet, över alla nybyggen, över alla högresta bostadshus, vad vet jag?
Jag ser det inte.
Jag ser det jag ser, och det jag ser, det ser helt OK ut.

Antar att de som har flyttat in i trakterna kring La Fontana på mitt eget barndoms förortstorg tycker att allt de ser, det ser OK ut.

Jag tror inte att Malin Ullgrens krönika om perspektivförskjutningar på något sätt avsåg att avhandla förortstorg eller barndomsfontäner - den handlade om helt andra saker.
Saker jag inte tog upp till diskussion med Moster M när vi tillsammans lämnade min barndoms trakter efter besöket hemma hos morsan min, mormor hennes.
För tänk om Moster M skulle få för sig att låta sig inspireras av sin namnes krönika.
Ve och fasa.