Efter vår majskycklingskonferens om arkitektur, på Torpet för en månad sedan, kom jag att drabbas av allvarliga dubier.
Det var det där om Vitruvius uttalande om skönhet, det var något som inte stämde.
Firmitas, utilitas, venustas.
Hållbarhet, användbarhet, skönhet.
Firmitas, utilitas, venustas.
Sa han, enligt citerade källor.
Men heter det inte venusitas?
Jag inledde ett litet forskningsprojekt i går kväll kring detta lilla i – hör det hemma där eller inte?
Började med att anlita oraklet Google.
Hälften av mina sökningar gav träff på venustas.
Hälften på venusitas.
Den digitala världen är uppenbarligen inte överens.
Min grammatikaliska magkänsla ropar venusitas, venusitas, venusitas.
Så jag bestämde mig för att gå till källorna.
Inte till de där tio böckerna om arkitektur han skrev, vår gode Vitruvius, det skulle föra alltför långt.
Men väl till min gamla lärobok i latinsk grammatik.
Där studerade jag reglerna för den 3:e deklinationens substantiv i femininum.
Det var det där om Vitruvius uttalande om skönhet, det var något som inte stämde.
Firmitas, utilitas, venustas.
Hållbarhet, användbarhet, skönhet.
Firmitas, utilitas, venustas.
Sa han, enligt citerade källor.
Men heter det inte venusitas?
Jag inledde ett litet forskningsprojekt i går kväll kring detta lilla i – hör det hemma där eller inte?
Började med att anlita oraklet Google.
Hälften av mina sökningar gav träff på venustas.
Hälften på venusitas.
Den digitala världen är uppenbarligen inte överens.
Min grammatikaliska magkänsla ropar venusitas, venusitas, venusitas.
Så jag bestämde mig för att gå till källorna.
Inte till de där tio böckerna om arkitektur han skrev, vår gode Vitruvius, det skulle föra alltför långt.
Men väl till min gamla lärobok i latinsk grammatik.
Där studerade jag reglerna för den 3:e deklinationens substantiv i femininum.
Enligt dessa förefaller venustas vara korrekt konstruerat.
Venus + tas = venushet.
Just as simple as that.
Men så är det det där med konsonantslutet, där i ordstammen venus, som gör att den gamla latinaren i mig fortfarande ropar venusitas.
Dessvärre står det inte så mycket om de latinska ljudlagarna i min gamla grammatik från 1967.
Jag får lita på min intuition och tro på den, att det heter venusitas.
Liksom firmitas, och utilitas, som han ju också sa, vår byggnadsmästare Vitruvius från fornstora dagar.
Han sa inte firmtas, eller utiltas, det är jag rätt övertygad om.
Hade han gjort det skulle jag drabbats av tarmvred redan under vår majskycklingskonferens på Torpet.
Det var där jag först kom i kontakt med Vitruvius citat.
Ändå, det är någonting som hänger kvar i mig, det är någonting i ordet venustas/venusitas som sådant, det är något jag bara inte får ihop.
Det handlar om Venus, om vår romerska kärleksgudinna. Det är inte skönhet jag närmast associerar ordet venusitas till, det är kärlek. Om jag överhuvudtaget ska associera ordet till någonting. Det är inte ens ett bekant ord, det klingar inte, det ringer inte, det väcker inga minnen.
Det är ett ord som inte finns i mitt latinska repository.
Därför måste jag anlita gamla ljudlagar och regler kring den 3:e deklinationens substantiv i femininum.
De gamla grekerna kallade Venus för Afrodite.
Alla har vi väl en relation till ordet afrodisiaka.
Och vet vad det betyder.
När jag nu hör venusitas, eller venustas, hör jag precis samma sak.
Jag hör venusiaka.
Under min inledande forskning såg jag en alternativ översättning till detta vitruvianska, venusianska ord:
Delight. Behag.
Just as simple as that.
Jag undrar vad Vitruvius egentligen avsåg med sitt venustas/venusitas.
Menade han skönhet eller menade han behag?
Vem vet, Vitruvius kanske ritade bordeller i lönndom och hade dem i åtanke när han myntade sitt bevingade uttryck : Firmitas, utilitas, venus(i)tas.
Venus + tas = venushet.
Just as simple as that.
Men så är det det där med konsonantslutet, där i ordstammen venus, som gör att den gamla latinaren i mig fortfarande ropar venusitas.
Dessvärre står det inte så mycket om de latinska ljudlagarna i min gamla grammatik från 1967.
Jag får lita på min intuition och tro på den, att det heter venusitas.
Liksom firmitas, och utilitas, som han ju också sa, vår byggnadsmästare Vitruvius från fornstora dagar.
Han sa inte firmtas, eller utiltas, det är jag rätt övertygad om.
Hade han gjort det skulle jag drabbats av tarmvred redan under vår majskycklingskonferens på Torpet.
Det var där jag först kom i kontakt med Vitruvius citat.
Ändå, det är någonting som hänger kvar i mig, det är någonting i ordet venustas/venusitas som sådant, det är något jag bara inte får ihop.
Det handlar om Venus, om vår romerska kärleksgudinna. Det är inte skönhet jag närmast associerar ordet venusitas till, det är kärlek. Om jag överhuvudtaget ska associera ordet till någonting. Det är inte ens ett bekant ord, det klingar inte, det ringer inte, det väcker inga minnen.
Det är ett ord som inte finns i mitt latinska repository.
Därför måste jag anlita gamla ljudlagar och regler kring den 3:e deklinationens substantiv i femininum.
De gamla grekerna kallade Venus för Afrodite.
Alla har vi väl en relation till ordet afrodisiaka.
Och vet vad det betyder.
När jag nu hör venusitas, eller venustas, hör jag precis samma sak.
Jag hör venusiaka.
Under min inledande forskning såg jag en alternativ översättning till detta vitruvianska, venusianska ord:
Delight. Behag.
Just as simple as that.
Jag undrar vad Vitruvius egentligen avsåg med sitt venustas/venusitas.
Menade han skönhet eller menade han behag?
Vem vet, Vitruvius kanske ritade bordeller i lönndom och hade dem i åtanke när han myntade sitt bevingade uttryck : Firmitas, utilitas, venus(i)tas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar