LOTTA LOTASS — FJÄRRSKRIFT

Jag sitter och lyssnar på ett brus. Ett brus som minner mig om ett ungdomsår som telexoperatris, ett år i väntan på att jag skulle få en idé om vad jag skulle bli när jag blev stor.
Sen blev jag stor och en dag, bara för några år sedan, skrev jag en dikt om en jaguar.
Jaguaren hade överfallit en viltvårdare och käkat upp hans skyddsväst. Den var full av kokain, jaguaren blev hög. Inte så konstigt, det utspelade sig i klassiska smugglartrakter på Yucatánhalvön. Mina läsare undrade om jag hade knaprat LSD under diktens tillblivelse. Knappast, jag hade bara fått en släng av hybris och undertecknat mitt mästerverk Ozelotta Jaguartass.
Kort därpå kunggjordes det att den Svenska Akademien skulle få en ny ledamot.
Men det var inte jag.

Lotta Lotass har skrivit en telexremsa, en textremsa, en fjärrskrift. Det är den jag nu lyssnar på, det är den som brusar i bakgrunden, jag hittade den länkad hos Bernur.
Texten, remsan, fjärrskriften finns idag på nätet, den finns här, .../ "isfågeln klädd i gnistor.... delat i korta skira stycken....täljer nu de stilla orden...rymdens väldiga malmtunga..." så håller det på, remsan är fylld med ord, textremsfilmen är en timma lång, jag tittar på flödet av orden och berusas, eller är det förkylningens feberyra och hallucinationer?
Det är en märklig upplevelse, jag kan inte själv välja hur jag vill ta in ordflödet, det bara smattrar fram. 

Ljudet låter hemvant och bekant och jag ställer mig själv en fråga.
Kan man, med rätt kunskap om hålremsornas chiffer i en telexremsa, och med ledning av rytmen i en telexremsas framfart, avgöra vilka orden är ?
Jag ställer mig frågan efter att igår, i Paganinikontraktet, läst om en musiker som med ledning av ett fotografi och de fotograferade personernas rörelser över sina instrument, kunde avgöra vilket musikstycke de spelade.
Och en gång i tiden kunde jag alla bokstäver i hålform på en telexremsa.

Tror jag skulle vilja se den här textremsan, telexremsan, fjärrskriften på en vanlig boksida, jag vill hålla fast flödet, ta in det lite i taget, men jag forsar fram jag också, en fascinerande upplevelse, ..."alstras genom rymdens gnistor.." det är vackert, kräver koncentration, tystnad.
" ....Se den vita marmorklippan höja sig vid himlarend..." - stod det så?

Regnet smattrar mot rutan, orden smattrar i öronen, måste se det här igen, höra på det igen, trycka på replay.
.."Silver över nejden"...