Bland kärnkraftverk och vindistrikt

Jag går ut i bilen och plockar upp boken Reaktorn jag lånade häromdagen. Jag går in och läser:

"Jag går ut, har henne framför mig" ....i sällskap med kollegor som pratar om henne, med henne ständigt inom synhåll ... de som aldrig nämner henne...en del av dem ser henne inte ens längre .... bara när hon är förstasidestoff i lokaltidningarna."

Men vem är hon, undrar jag, vem är hon denna kvinna?
Det är kärnkraftverket.
Där inne finns reaktorbassängen med sitt djupblåa vatten:
"Blått. Kärnkraftens sanna färg."

Det är en annorlunda och fascinerande bok, en poetisk essä över att arbeta i en värld av strålningshalter, isotoper, bränslestavar och kärnklyvning. Jag tänker inte så mycket på Harrisburg och Tjernobyl, knappt på Fukushima. I stället kastas jag 30 år tillbaka i tiden och ett besök på kärnkraftverket i Tricastin i Sydfrankrike.

Vi är där, alla vi som läser tillsammans i Uppsala. Under 3 veckor besöker vi företag och organisationer, sjukhus, skolor och ett och annat kommunalråd. Det är höst, vinskörden är i gång, vi äter kalvbräss och lammstek till både lunch och middag, vi dricker vin till lunch, middag och kväll, vi kör hyrbilar i karavan mellan Nice och Toulouse, fram och tillbaka. En helg åker vi till Cadaques nära Barcelona och en annan dag besöker vi kärnkraftverket i Tricastin.
Vi kläs i skyddsdräkter och leds in mot det heligaste.
Vi föreläses. Det är oerhört komplicerat, jag begriper inte ett dugg.
Är mest orolig för att jag ska tappa balansen på mina högklackade skor och drulla i spat.
Det ser förrädiskt inbjudande ut.
Intensivt turksoblått minns jag det, som det karibiska havet, som Lac Léman, som den blå lagunen på Island.
"Kärnkraftens sanna färg."
Dagen därpå besöker vi en vingård, och tar del av en helt annan process.
Vi får med oss några flaskor som vi senare på kvällen dricker upp.
Det är Coteaux de Tricastin, finns fortfarande att köpa på systembolaget.
De saluför också viner från Chinon, den del av Frankrike där Elisabeth Filhols bok Rektorn delvis utspelar sig.
I Chinon har jag besökt ett antal vingårdar, men aldrig någon kärnkraftsblå reaktorbassäng, inte förrän idag och det var en mycket läsvärd upplevelse.


(Här är länken igen till Petra Rhodin som skrivit mer om boken)