Det betydde "för varmt"
Aldrig hörde vi henne säga "Fa kall".
Hennes mexikanska gudmor kom för första gången till Sverige en gnistrande kall vinterdag i början av februari.
En dag som idag.
Jag hämtade henne på Arlanda.
På parkeringsplatsen la hon sig ner i snön och gjorde en slags ängel, utan att veta att man brukar göra änglar i snön om man är uppvuxen på de här breddgraderna.
Utan att ha en aning om att det finns mycket bättre ställen att göra änglar på än på plogade parkeringsplatser på Arlanda.
Hon bar svarta lackskor med skyhög klack, ett par skor hon under flera veckor vägrade ta av sig, eftersom man har svarta lackskor med skyhöga klackar om man ska vara elegant, och det är viktigt för en dam av värld på besök i den gamla världen.
Efter en månad hade motståndet mot skandinaviska snöskor brutits ner, hon började plötsligt trampa runt i curlingkängor. Hon såg genast mycket lättad och avslappnad ut.
Hennes eleganta svansföring och högt burna näsa hade nu bytts ut mot ett lätt böjt huvud.
Det gjorde det lättare att upptäcka isfläckar och andra faror i det hala trottoarlandskapet.
Den dagen tittade hon mig eftertänksamt i ögonen och sa:
"Jag kan inte tänka mig något bättre än att vara barn i snö. Det måste vara helt sagolikt att vara barn under vintern. Se, så roligt de har, så mycket olika sorters snö det finns, snö att bygga gubbar av, att bygga snöslott av, att gömma sig i, att åka skidor på, backar att åka poulkka i, snöhögar att vila sig mot. Hemma har vi våra stränder men sanden är inte lika variationsrik för barnen som snön är."
Kom att tänka på det i morse när jag som vanligt svor så det yrde om näbben när jag taxade ut min bil mot stora vägen. Fan, sa jag till mig själv, måste ju för fasicken se lite positivt på det kalla. Barnen har det bra.
Utanför skolan jag brukar åka förbi var det rast. Småttingarna hivade sig utför 3-metersstupen och tjöt av glädje.
Jag tjöt av kyla.
Morrade och fräste.
Men det är klart, om man går klädd som för att trippa Champs-Elysées fram i 12 plusgrader, i en enkel men genomblåslig (fransk) ullkappa och ett par tunna (franska) skinnstövlar och dito kalla handskar och endast ett diadem om skulten, ja nog fan blir det kallt.
Dame M lärde sig efter en månad i Sverige.
Jag lär mig aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar