Då händer det igen.
Jag läser ett SMS och ser att hästen Hippo har vinglat till på det ishala Värmdölandet och att ryttarinnan - Moster M - har fallit i backen när hon skulle sitta upp.
Nu satt hon istället på akuten på SÖS tillsammans med några hundra till som också brutit ben, kotor och leder.
Det hände i Stockholm och jag hade just landat i Bergen.
Förra gången jag stod vid bagagebandet och läste ett liknande SMS, det var i augusti, hade en annan häst vinglat till och brutalt kastat av sin ryttarinna, Lilla C.
Nu låg hon på observation efter en kraftig hjärnskakning.
Läkarna talade om änglavakter.
Det hände i Bergen och jag hade just landat i Stockholm.
Det är så otäckt att stå vid bagagebandet, sätta på telefonen, mötas av sådana här SMS och inse att man landat i fel stad.
Så nu hoppas jag att vi snart kan få ha telefonerna påslagna under flygningarna.
Inbillar mig att chocken mildras vid en mer interaktiv meddelandehantering.
Det är förstås en idiotisk logik, men ändå.
Säg, om man får ett sånt där meddelande redan uppe i luften och om det är inte är allt för mycket folk på flyget och om inte kaptenen eller någon i besättningen eller någon passagerare har alltför bråttom hem till något barnkalas eller så, kanske man kan fråga om de kan tänka sig att göra en liten omväg, en extra mellanlandning.
Jag kan ju alltid försöka inbilla mig.
I Aftonbladet idag kunde jag läsa att det nu finns en formel för att beräkna dagsformen för den tredje måndagen i januari.
Som humanist är inte matematiska formler det jag är bäst på.
Men jag kan räkna i alla fall.
Min dagsform är som den är.
Låg.
Ungefär 2- på en tiogradig skala, eftersom det är gråkallt, disigt och rått och urrigt.
Hög.
Ungefär 10 + på en tiogradig skala eftersom dessa två ridincidenter, tack vare alla skyddsänglar, begränsat sig till en bruten handled och en hjärnskakning.
Peppar, peppar, pirum parum.
Partypinglan Baby M - lilla söta fröken Milla - fyllde två i lördags och firades med pompa och cupcakes.
Hon höll i gång i närmare sjutton timmar tillsammans med sjutton av sina närmaste vänner och släktingar.
Sen somnade hon mitt i leken med sockorna på.
Vaknade vresig, vrång och varm.
Vattkoppig, visade det sig.
Vilken tur, ändå, att kopporna slog ut först dagen efter.
Här på gården ska vi lägga kopparplåt på taket till sjöstugan.
Men det blir inte förrän till våren, den är väl här snart, är den inte ?
I mitt inlägg i fredags från Schipol hade jag tänkt skriva lite mer.
Apropå mitt fynd av boken Weight av Jeanette Winterson.
Tyngd heter den på svenska, lite lagom mångbottnat.
Det skrivs spaltmil om Felicias försvinnande och om författarinnans mor i dessa tider.
Den här veckan, förra veckan.
Alla som har barn som är runt trettio idag förmodas ha en åsikt om barnuppfostringsgurun som fick en dotter som skrev en bok som heter Felicias försvann.
Jag hade boken som nybliven mor och jag tyckte om att läsa beskrivningarna av de olika åldrarna. Ettåringen...tvååringen...treåringen, och så vidare.
Det minns jag.
Jag minns att Anna Wahlgren pläderade nyponsoppa i äggkoppar till frukost för att flocken skulle bli riktigt hungrig till lunch, svulten, då det serverades basföda à la fattigtropikerna med ris och potatis och litet sovel.
Där lärde jag mig ordet sovel.
Inte för att jag har varit någon praktmorsa på något sätt, långt därifrån, men när jag nu läser mediadrevets skvaller - och det är svårt att inte göra det - så är jag glad över att jag inte rusade iväg och köpte ett antikvariatexemplar av Barnaboken när lilla C själv blev mor.
Jag hade boken i hyllan när hon och Moster M var små, men den var ingen Barnabibel jag försökte efterleva.
Bara lite rolig referenslitteratur, bitvis också stödjande.
Många recensenter har nu, om Felicia försvann, sagt något i stil med att ..."om bara en tiondel av det som beskrivs i boken är vad som verkligen har hänt så...."
Och det håller jag med om.
Det är svårt att inte hålla med om det, även om jag inte har läst boken om Felicia som försvann.
Får ju utgå från att de sakkunniga har gjort det.
Läst och begrunnat.
Samtidigt är jag väldigt kritiskt inställd till den påstådda nyttan för gemene man med den här typen av skrivna dokumentärer.
Att skriva om det - ja! - men det är min övertygvelse att fiktionen gör det bättre.
Mycket mycket bättre.
Den når ut både i tid och rum om den är välgjord ... och .... jag kommer just nu att tänka på Ängeln på det sjunde trappsteget.
För inom ett par veckor kommer nog historien om Felicias försvinnande att ha försvunnit från de flestas av våra närminnen.
Liksom Patrik Höjdhoppares memoarer nästan är helt borta ur mitt.
Jag är inte en fan av eländesdokumentärer.
Däremot är jag väldigt nyfiken på Jeanette Wintersons senaste bok; Why Be Happy When You Could Be Normal?
Och det var det jag hade i åtanke på Schipol i fredags när jag hittade hennes bok Tyngd/Weight på golvet och såg min chans att få ha mitt eget exemplar i fred.
När jag stod där i bokhandeln och hade fått min breda bak på rätt kurs och fått ordning på den där boken så påminde jag mig om att jag sett att hon kommit ut med en ny bok och att den tycks handla om hennes besynnerliga uppväxt som adoptivbarn i en pingstkyrklig familj.
Jag tror inte det är så lätt.
Jag har varit gift med en som var adoptivbarn i en pingstkyrklig familj.
Det var inte alltid så lätt.
Han skrev inte böcker.
Kanske hade det hjälpt, jag vet inte.
Jeanette Winterson har skrivit böcker i tjugo trettio år, några tycker att hon skriver i nobelprisklass, jag är en av dem, och hon har fått det brittiska överhuvudets medalj på sin axel och i sitt CV för sin gudomliga prosa.
Så jag inbillar mig att den bok hon nu har skrivit - Why Be Happy When You Can Be Normal - även om den ligger nära det som verkligen hände när hon växte upp och vad som hände sedan och varför det blev som det blev - är precis lika bra som alla hennes andra böcker, som alla tycks handla om samma sak, men som är skrivna som ren fiction.
Jag tror det privata behöver filtreras genom livet, genom rummet och tiden innan det är moget att nå ut till en bredare allmänhet.
Därför är jag så motsträvig till verk som Felicia försvann men nyfiken på Jeanette Wintersons senaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar