Apropå en resa på rosa pass

Lady M la nyligen ut en bild av sitt rosa pass på Facebook, hon behövde det för att bli insläppt i London, jag tyckte det var så fint med det rosa. 

Så slog mig att jag inte varit i London sen 1977, det var på en tågluff och jag kände mig alldeles vilsen.
Röda taxibilar, en massa obegriplig öl på barerna och nylonlakan i hotellsängarna.
Inom ett par dygn var jag på flykt över havet, på väg tillbaka till Frankrike.

Sen gick det 25 år innan jag vågade närma mig brittisk mark igen, men bara för en mellanlandning, bara för att resa vidare till Lissabon.
Det blev en oförglömlig avresa.
Vi stoppades redan på Arlanda, lilla C, Moster M,  jag och deras skolkamrat L. som skulle följa med oss på ett par semesterveckor i Ericeira.



Vi kom inte längre än till incheckningsdisken, det hände för tio år sedan, det var när det fortfarande fanns incheckningsdiskar.

Innan vi reste hade jag kollat reglementet med Portugals ambassad.
Fick jag resa ensam med mina två döttrar under 18 utan översatt och vidimerat faderlöshetsintyg från skattemyndigheten och notarius publicus och guldstämplar från ambassaden - som krävdes vid våra resor till Sydamerika?
Det fick jag, sa den portugisiske ambassadtjänstemannen. Deras pass räckte.
Fick jag ta med mig ytterligare en mindreårig flicka utan hennes föräldrars skriftliga meddelande?
Det fick jag också.
Utan andra särskilda preludier eller visum ? Då flickan var medborgare i ett annat land?
Vid det laget tyckte den portugisiske ambassadtjänstemannen att jag började bli tjatig.
Det var inga formaliteter förutom hennes pass som behövdes, sa han med eftertryck.

Men på Arlanda sa de alltså stopp och njet när vi skulle checka in.
Kamrat L som reste på kraotiskt pass behövde transitvisum för att få byta plan i Storbrittanien.
Härrejävlar.
Det hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig.
Transitpass!?
För att byta plan?
Härredjävlar!
Jag såg framför mig en hel semester försvinna ner i papperskorgen, vi hade köpt de billigaste tänkbara flygbiljetterna, icke-ombokningsbara.
Flickorna som planerat i veckor nästan grät.
Och jag med dem.
Men det finns änglar och en av dem forcerade sitt datorsystem och lyckades ge oss plats på samma flygresa exakt 24 timmar senare.

Vi vände tillbaka till stan, gav oss ut på rally till brittiska ambassaden, fick en miljon papper att fylla i, tog en rulle fotografier på Hamngatan, pendeltåget till föräldrarna, de skrev på alla miljoner papper, vi tog pendeltåget tillbaka till den brittiska ambassaden och exakt 24 timmar försenade landade vi i Lissabon.

Kamrat L var först att rusa mot ankomsthallen.
Och blev stoppad av en man i sin uniform med stora vippande mustascher.
Han sa stopp och njet.
Jag nästan svimmade.
Såg framför mig att få resa tillbaka via London och landa på Heathrow på ett datum som inte stämde överens med det datum för transit som nu stod på Kamrat L's färska transitvisum.
Än idag vet jag inte hur jag lyckades trassla oss ur det där och vad jag kan ha sagt för att slippa åka tillbaka till London, Heathrow.

När jag kom på att det var 35 år sen jag var i London, inne i själva stan, tänkte jag att det kanske är på tiden att åka dit, någon gång, kanske.
Men så stora beslut måste jag ta i små steg och börjar med ett besök i lilla London.