Kahlo och Courrèges

Som det snöade när vi kom till Göteborg, till Götaplatsen, till kön som skulle leda oss in till utställningen med verk av Frida Kahlo och Diego Rivera.



Det var utställningens sista helg och alla var där, precis alla, vi hade kommit från Stockholm och Köpenhamn, från Oslo och Linköping.



Och vi väntade tålmodigt i modden.



Men så, för en stund förflyttades vi till kontnärsparet Rivera och Kahlos uttrycksfulla och bitvis säregna bildvärld, Frida Kahlos i synnerhet, självporträtten med aporna, de förkolumbiska smyckena, den yviga klädseln och den omgivande frodiga grönskan, köttiga frukter, dagboksblad och brev, små teckningar och dikter.
Och genom alltihopa löper hennes dramatiska livsöde med bussolyckan, operationerna, sjukuhusvistelserna,
smärtorna, missfallen, aborterna, konjaken, alla turerna med maken Rivera, älskarna, konsten, måleriet, resorna, de politiska händelserna, utställningarna, revolutionen och Trotskij, konstnärsvännerna och de alltid lika trofasta sällskapen; de aztekiska nakenhundarna.

Jag är glad över att vi kom i väg på den här utställningen, det var mödan värt att vänta där i modden, att vänta där i kön som så sakta sakta ringlade sig fram mot biljettluckan.

Det var till och med värt att tappa rösten, jag ska inte skylla på utställningen, min röst var bräcklig redan när jag klev på tåget i går morse, en larvig förkylning tänkte jag, en förkylning som igår kväll accelererat till den grad att jag valde en balja varmt té till kalvytterfilén istället för ett mustigt rött vin.

I morse stod solen hög och luften var klar.
Promenad? frågade A.
Ja, väste jag.
Röhsska muséet?
Jag nickade.
Vi knallade dit och gick rakt in, ingen kö, ingen inträdesavgift och ett alldeles förbaskat trevligt ställe.
Där fanns bland annat, bland allt japansk, kinesiskt och svenskt femtiotal en brandgul klänning.
Jag föll nästan i trans, i nostalgisk igenkännartrans.
Oh, viskade jag. Det måste vara en .. en ... vad han nu heter ... du vet vem jag menar ...

Apropå det vi pratade om igår, svarade A., att glömmer namn vid 50 + ... !?
Jamen det är ju inte klokt, väste jag, jag hade en byxdress som jag älskade, tidigt sjuttiotal, benvitsbeige, det kan inte ha varit en byxdress av honom, för jag var tretton och hade femtio kronor i fickpeng, men den här klänningen och min byxdress ... de liknar varandra .... och hans parfym - vad hette den - den har försvunnit från marknaden, som jag älskade den, jag kunde satsa mina sista hundralappar på den, tänk om den gick att köpa idag, vem var det, vad hette han den där designern?





Courrèges, ja visst, så hette han. Men vad hette parfymen?

*

Vi knallade tillbaka till stationen och tåg tåget hem, det gick 1542.
Vi satt i bistron och jag försökte säga ett och annat lite då och, med varierande framgång.
1829 klev jag av och sopade fram bilen från snömassorna.
Körde hem.
Vad hette parfymen?
Här hemma på gården hade grannbonden kört ett varv med traktorn och börjat bygga en snöhög.
Vad hette parfymen?
Google, google, vad skulle jag göra utan dig?
Empreinte, svarade google, parfymen hette Empreinte.