Om det regnar när du kommer till Camburi

Om det regnar när du kommer till Camburi, och det gör det, det hällregnar, går det bra att låna paraplyer på det lilla hotellet.
Havet ryter i bakgrunden, gatuhundarna drar sig undan och i ett hörn på en restuarang sitter en hjälte och spelar gitarr.



Vi äter fisk och dricker caiparinha.
Det är gudagott.

Bakom oss har vi en vecka i Sao Paulo med whiteboard och videokonferenser, återträffar med kollegor vi inte sett på år och dar och jag får en kväll med vänninnorna.
Vi äter tonfiskpaj och tittar på deras bilder från Grand Tour i Europa tidigare i somras, regnen i Mariefred, Bergen och Amsterdam.
Utanför Nicas köksfönster, där hon bor i Santo André drar molnen ihop sig.



Till helgen ska det bli fint i alla fall, säger jag och berättar förväntansfullt om att vi ska åka ner till Camburi och sola och bada och bli bruna som pepparkakor.
Jag har sett det på vädersajten yr.no; tjugonio grader och strålande sol, men det visade sig att jag hade tittat  på ett annat Camburi än det vi ska till, ett som ligger i norra Brasilien.
I det Camburi vi sen åker till, en bit bortom Sao Paulo, är det elva grader och på barerna är infravärmen påslagen och kyparna rekommenderar glödgat vin.
Vi försöker torka våra kläder med hårtork.
När vi packar för att resa vidare väger bagaget 10 kilo mer än på utresan.
En flaska sockerrörsbrännvin var, att blanda caiparinha på. Resten är regnvatten och fukten från Atlanten.

Ändå - vi hade hur kul som helst, och det myckna regnandet gav mig en vilsam känsla från sommarloven i Småland, en fuktig hängmatta mellan björkarna på morfars tomt och de gamla veckotidningarna.

När vi kommer fram till Amsterdam är vi fräscha som dypölar.
Och en arbetsvecka kvar, med whiteboard, videokonferenser och ett trassel av nätverkskablar.
Även det trådlösa trasslar och jag gnisslar tänder i ren frustration.
Det känns bra att åka hemåt, lagom till helgen.
På Arlanda slår sommarvärmen emot oss och jag sätter på telefonen.
Läser ett SMS men ser bara enstaka ord.
Lilla C. Mår bra. Men. Sjukhus. Inlagd. Observation. Hjärnskakning. Häst. Minneslucka. Ramlat av. Ensam i skogen.
Famlar mig fram mot bagagebandet i ultrarapid och letar efter en monitor som visar när nästa plan till Bergen går.
Men lilla C är ordinerad total tystnad och vila, inte en hysterisk morsa.
Så jag åker hem och sitter halva kvällen i telefonen.
Allt är bra, efter omständigheterna.
Jag tackar alla änglar som hjälper henne nu och alla skyddsänglar som fanns på plats ute i skogen.