Syftningar och fel

Alldeles nyss blev jag påmind om min talang för felsyftningar.
Det är den nisch jag är verksam inom.
Inte många, förutom en handfull aktivt verksamma surrealister, skulle väl skriva att " I huset vi bodde fanns en gräsmatta..."
Som jag nyss skrev.
I mitt föregående inlägg.
Det är klart att gräsmattan fanns i trädgården, inte inuti huset.

*
Det var en norrmatta, den vette mot norr, hela trädgården vette mot norr, den var som gjord för mossa, hela norrmatteträdgården var som gjord för mossa, inte för gräs.

*
När jag skrev uppsatser i skolan brukade jag meddelst ilsket röd penna bli påmind om alla mina syftningsfel och att jag alltid hade för bråttom och var för slarvig med kommateringen och att jag borde ha tagit mig tid för att sätta ut punkt och komma och inte krångla till det med alltför långa meningar som man får leta syftningar efter som nålen i en höstack eftersom det bara gör det besvärligt för läsarna som förmodligen aldrig deltog i du-kampanjen eller skriv-som-du-talar-kampanjen som posten anordnade efter jag vet inte vad för slags idéer på rikspolitisk nivå.

*

Nevertheless, för att göra ett icke-desto-mindre lite kortare, har vi en Nobelpristagare som ägnade en hel roman åt fri syntax och långa långa långa långa meningar och väldigt väldigt väldigt få kommateringar. Patriarkens höst. Gabriel Garcia Marquez.
Den ska jag läsa nu.
Läsa om.
*