På bio med Tintin

Gick på bio igår.
Mina favoritflygare, KLM/Air France, bjöd på förhandsvisning av Tintin och enhörningens hemlighet.
Popcorn ingick.
Jag fick fyra biljetter så jag tog med mig ett sällskap om tre personer i varierande åldrar och med varierande Tintin-bakgrund.
Jag har inte läst Tintin, men visst, han ingår som en seriefigur i mitt kulturarv och visst var han lätt att känna igen med sin rätt uppstående lugg och rättframma blick.
Kanske har jag läst honom om jag tänker efter?
Don't remember.
Jag förväntade mig ett par timmars trevlig underhållning och jag bjöds på ett par timmars trevlig underhållning.
Det goda mot den onda, skurkar och banditer, mysterier och skattgömmor och dråpliga figurer. En klassisk dramaturgi, tycktes det mig, på slutet hade allt ordnat upp sig, eller också hade det inte det, jag minns förstås inte riktigt.
Jag gick dit med mina nya progressiva glasögon och satte 3D-glasögon ovanpå dem och tyckte att det var lite kul att alla skådisar hade fått extra stora näsor.
De såg ut som seriefigurer, de där skådisarna, sa jag när vi gick ut på Hötorget.
Men lilla mamma, sa Moster M, och klappade mig på kinden. De var animerade.
Ah bon, svarade jag och undrade om det var seriefigurerna eller om det var skådisarna som var animerade.
Men jag vågade inte fråga, ville inte riktigt avslöja min avgrundsdjupa okunnighet.
Recensionen här i dagens UNT ger en förklaring till hur det är med animeringarna.
I alla fall i princip.