Brustna drömmar

Såg en rubrik i tidningen idag: Mexiko är världens farligaste land.
I alla fall för journalister, enligt artikeln i DN som citerade Reportrar utan gränser.
En gång i tiden satt jag på en buss mellan Monterrey och Mexico City.
Bredvid mig hade jag en kille i min ålder, runt tjugosju.
Vi snackade oavbrutet de åtta timmar det tog att resa.
Han drack oavbrutet de åtta timmar det tog att resa.
Whisky och cola som han hade förberett i medhavd dunk.
Hur det var så berättade jag lite om mitt jobb och att jag funderade lite på att ge ut mig in i journalistikens värld.
Han erbjöd mig genast jobb på sin tidning, vilken det nu var, i det Mexico City som vi båda skulle till.
Jag blev upprymd och djupt smickrad, för detta måste ju betyda att jag uttryckte mig rätt väl på spanska, tänkte jag.
När vi kom fram var han dock så pass vinglig att jag funderade över om det var en bra idé att börja jobba hos honom.
Så jag tackade nej och har aldrig ångrat det.

I samma tidning idag såg jag att det nu i Mexcio City finns cykelbanor och att modemedvetna och välbärgade mexikaner gärna rör sig i staden meddelst cykel, det för väl tankarna till den gamla värden, La Belle Europe. Det låter lika farligt som att vara journalist, tänker jag, och säger nej tack och vet att jag aldrig kommer att ångra det.

Det känns överhuvudtaget olustigt att resa till Mexico just nu.
Och varenda resa jag inte gör ångrar jag djupt.
Trots allt.

Men för den som inte delar mina betänkligheter, här är en länk till en cykeltur till Frida Kahlos hus.