Om gosedjuren själva får tala

Fick en fråga häromdagen: Hur har ni det med gårdsspöket?
Det har inte gett ifrån sig på länge, svarade jag.
Inga försvunna anteckningsblock, inga lampor som tänder sig eller släcker sig, inga bortrollade champagneflaskor, inga fester med champagne heller, för den delen.
Det jag möjligen kan notera är att den lilla IKEA-säcken som står i klädkammaren har gjort sig hörd, hela helgen.
Alla får, kor, katter och grisar ... de bräker, råmar, jamar och grymtar, mer eller mindre oavbruet.
Ibland stämmer en och annan barnvisa in i kören, det plingar till och de bekanta tonerna av Bä Bä Vita Lamm sprider sig i köket.
Lite märkligt, filosoferar jag, för här har den lilla IKEA-säcken stått i månader utan att ge många ljud i från sig... Men nu plötsligt ... nu har den hållit konsert hela helgen och fortsätter ännu, så här inpå måndagkvällen.
Kanske har grannarna ovanför möblerat om och börjat trampa runt i nya spår i sin lägenhet, tänker jag och försöker vara lite vetenskaplig.
Det är ju ett gammalt trähus vi bor i och minsta rörelse jag avger får i alla fall mina tavlor att dansa till och sätta sig på sniskan. Så varför skulle inte invånarna i den lilla IKEA-säcken också reagera, tänker jag, i ett försök att fortsätta mina analyser på den strikt vetenskapligt inslagna banan.
Men om jag ska vara helt uppriktig tror jag att det är gosedjuren som saknar sin Baby M.
Precis som jag gör.