Böcker och vikingar

Söndag eftermiddag.
Det är tyst på gatorna och tyst i min lägenhet.
En och annan bil brummar förbi på avenyn nedanför min balkong.
Jag har haft besök av en kompis som just nu checkar in på flygplatsen Nantes-Atlantique. Nyss fick jag ett SMS där det stod att resväskan vägde 22.2 kilo.
Jag hade uppskattat den till 21.8 när vi släpade den nerför trapporna.
Det finns så mycket att handla här, det är kul att handla här.
Skor, kläder, skivor, böcker, vin  och calvados, det väger tungt.

Vi gick på FNAC i lördags. FNAC är väl ungefär som Akademibokhandeln.
Som vanligt köpte jag nästan inga böcker, bara en. Den här:



På hitlistan såg jag Larsson, Läckberg och Läckberg och alldeles intill vilade Hypnositören i ett bokställ bredvid Grabben i Graven Bredvid.  

Men sen gick vi till en annan bokhandel och där köpte jag nästan inte heller några böcker, bara de här två:

Det var en annorlunda bokhandel. Där fanns ingen hypnositör, ingen grabb som vilade i en grav bredvid och ingen olycksfågel.
Och bokhandlaren själv visade sig vara den som hade arrangerat litteraturdelen av vin- och litteraturfestivalen i Savennières jag var på förra helgen.

Idag mötte vi ett vikingaskepp som roddes av slavar och som anfördes av en kapten som var med redan på 840-talet.


Hopp-i-land-Kalle, även han en man som var med på 840-talet, tog emot skeppet när det angjorde en brygga i närheten av Saumur. Kaptenen hade ordning på sina slavar, de fick inte dribbla med årorna hur som helst. Å nej!


Tyvärr var det inte alla som klarade elddopet. Några stackare skickades i fängelse och dömdes till att jobba som kypare i en håla där man vanligtvis odlar champinjoner, håller vinprovningar och en söndagsöppen restaurang:

Uppe vid slottet Chateau de Saumur satt en jungfru och sjöng bakom lyckta fönsterluckor och väntade på sin riddare.


Hon drömde sig bort.
 
Hon väntade på att hennes riddare skulle komma ridande förbi under en månskensnatt och enlevera henne, föra bort henne längs Loirefloden och ta henne till sitt eget slott där de skulle leva lyckliga i alla sina dagar.
Jag tror hon satt där i sitt fönster i sitt vita huckle och väntade och väntade och väntade. En dag fick hon nog och stack till Kuba och träffade en salsakung. Nu dansar de sig lyckliga genom evighetens gator i Havanna.

Och riddaren… När han till slut lyckats sadla sin häst red han förbi men hittade ingen jungfru, bara ett vitt huckle som fladdrade som en fågelskrämma på botten av vallgraven.
Han satte hucklet på huvudet, sjöng en sorgesång och började tälja på en träbit.
Och såvitt jag vet fortsätter han med det ännu idag.