Av
alla mina ointressen hör fotbollen till de allra största.
Matcher, ligor, spelare – de passerar mig obemärkt förbi.
Men inför VM i fotboll-98 kunde jag inte undgå förberedelserna.
Jag var i Sao Paulo.
Där laddades det för fullt, det var sambaorkestrar i vartenda gatuhörn, dygnet runt, ingen pratade om någonting annat än de stundande matcherna, man planerade ledigheter och man planerade smita-ifrån-jobbet-stunder för att kunna se alla matcher och jag lyssnade med halva öron och man frågade mig stup i ett hur det var möjligt att jag planerat min hemresa så monumentalt illa.
Hur då illa? sa jag.
Du åker ju hem samma dag som det drar igång. Ändra din biljett – stanna här under VM!
Men jag hade redan varit hemifrån 6 långa veckor, barnen saknade mig, jag saknade barnen.
Dessutom hade jag inget gott skäl att anföra mina styresmän hemma på bruket, mitt uppdrag var avslutat.
Och framför allt – jag var totalt ointresserad av fotbollen, fast det var ju hur kul som helst med samban, jag rycktes med, dansade med, dansade till jobbet, dansade hem från jobbet, dansade nästan på jobbet, stämningen var magisk och jag undrade om det var möjligt att den skulle nå ännu högre höjder; utan att det var karneval samtidigt.
Samma dag som fotbolls-VM startade klev jag ombord på planet hem och sen, det var väl en liten tid senare och jag väl var hemma i byn, sa jag till de mina att nu måste vi alla fall se den där finalmatchen mellan Frankrike och Brasilien, den som utlovats att bli Seklets Mest Mytomspunna match.
Vi kröp ner i gillestugan och bullade upp framför TVn.
Ronaldinho, Rinaldonho, eller vad han nu hette, kom ut på plan.
Spelet började, spelarna nickade boll och jag nickade till.
Efteråt, under prisutdelningen, och först då, upptäckte jag att VM i fotboll det året 1998 inte alls hade gått av stapeln i Brasilien utan i Frankrike.
Matcher, ligor, spelare – de passerar mig obemärkt förbi.
Men inför VM i fotboll-98 kunde jag inte undgå förberedelserna.
Jag var i Sao Paulo.
Där laddades det för fullt, det var sambaorkestrar i vartenda gatuhörn, dygnet runt, ingen pratade om någonting annat än de stundande matcherna, man planerade ledigheter och man planerade smita-ifrån-jobbet-stunder för att kunna se alla matcher och jag lyssnade med halva öron och man frågade mig stup i ett hur det var möjligt att jag planerat min hemresa så monumentalt illa.
Hur då illa? sa jag.
Du åker ju hem samma dag som det drar igång. Ändra din biljett – stanna här under VM!
Men jag hade redan varit hemifrån 6 långa veckor, barnen saknade mig, jag saknade barnen.
Dessutom hade jag inget gott skäl att anföra mina styresmän hemma på bruket, mitt uppdrag var avslutat.
Och framför allt – jag var totalt ointresserad av fotbollen, fast det var ju hur kul som helst med samban, jag rycktes med, dansade med, dansade till jobbet, dansade hem från jobbet, dansade nästan på jobbet, stämningen var magisk och jag undrade om det var möjligt att den skulle nå ännu högre höjder; utan att det var karneval samtidigt.
Samma dag som fotbolls-VM startade klev jag ombord på planet hem och sen, det var väl en liten tid senare och jag väl var hemma i byn, sa jag till de mina att nu måste vi alla fall se den där finalmatchen mellan Frankrike och Brasilien, den som utlovats att bli Seklets Mest Mytomspunna match.
Vi kröp ner i gillestugan och bullade upp framför TVn.
Ronaldinho, Rinaldonho, eller vad han nu hette, kom ut på plan.
Spelet började, spelarna nickade boll och jag nickade till.
Efteråt, under prisutdelningen, och först då, upptäckte jag att VM i fotboll det året 1998 inte alls hade gått av stapeln i Brasilien utan i Frankrike.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar