Börja och sluta

Första gången jag var på konferens i mitt yrkesliv hade alla talare slips och kostym eller knytblus och kostym, och de såg gravallvarliga ut och de var gravallvarliga och de visades overheadbilder med staplar och diagram och det var olidligt outhärdligt tråkigt.
Det enda roliga var att far min var på samma konferens.
Vi hälsade förvånat på varandra.
Han var kritstrecksrandig, hur jag var minns jag inte, i alla fall inte kritstrecksrandig.
Är du här, sa jag.
Är du här, sa han.
Efteråt gick vi på Catelin i Gamla Stan och åt middag, pappsen bjöd.

Nyss var jag på en konferens som handlade om att sluta börja och börja sluta.
Den höll på i två dagar och jag är jättenöjd med allt utom pausmusiken – techno/lounge/dunka/dounge.
Det var trevligt med talarna som efter sina framträdanden fick säcka ihop i en designsoffa uppe på scenen och ta emot följdfrågor från publiken.
En tjej höll sitt anförande barfota och i vida utsvängda jeans – jeans som från tiden för mitt första konferensdeltagande.
Då och då hoppade hon upp i soffan; det spektaklet höll oss lyssnare vakna.
Vi satt i små grupper vid elipsformade bord, men vi åt lunch vid ståbord.
Till kaffepauserna serverades vitaminshots i små nubbeglas.
Jag tog två, en med hallon/rabarber och en med kiwi/päron.
Att sluta börja och börja sluta – det är sån’t där jag kan få en identifikationskick av.
Här har jag skrivit om gröna stolar – hur gick det med dem? Jag glömde bort dem.
Jag har skrivit om Harvard – hur gick det med det? Jag gäspade.
Och barnabetet med att slipa trädgårdsmöbler? Det återstår.
Den lilla glömde att rydda efter sig när hon var här nyss. Jag har, som ni förstår, bett henne att snarast komma tillbaka.
Så redan på måndag ger hon sig upp i världensrummet igen.
Kanske kommer vi då också att avsluta den diskussion vi påbörjade, den om hur många kärester man lämpligen håller sig med.