Novembersvammel

Long time, no write.
Vet inte vad jag ska skylla på.
Det är väl lite för mycket november.
Pratade med lilla Milla häromdagen.
Hon rapporterade, på sin sjungande norska, om en allvarlig incident: Hennes läppstift var ödelagt.
Tänkte att hon har en härlig känsla för dramatik och ordens inneboende nyanser och såg framför mig en diktsamling med titeln Det ödelagda läppstiftet.
Snart är det jul, snart kommer hon hit, då ska vi gå på Hallwylska palatset, där är ingenting ödelagt, där är allting kartlagt och minsta fingerborg och silversked och alla medeltida riddarrustningar dokumenterade i tjocka luntor.
Vi var där och rekognoserade förra lördagen, det var ett sällsynt trevligt ställe, jag såg ett färskt diplom på en vägg, en utnämning som varandes ett innovativt och kreativt museum, kanske var det uttryckt i superlativ till och med, minns inte. Men fullt av folk, turister och barn, föräldrar och köer och en
Har inte varit där sen jag var i Millas ålder, lite drygt kanske, runt arton, då gav man Fröken Julie i köket.
När fröken Milla kommer hit kan vi sätta upp en egen teater här hemma i köket. Jag tror det blir bäst om hon får stå för regin.
Det ger inspiration att lämna vischan och ge sig ut i stora staden.
Det hände sig i morse också, jag skulle på business trip till Sveavägen och satt i köer på Essingeleden jag-vet-inte-hur-länge. Det var väl några hundra tusen till som inte kunde ta tåget idag, till följd av den där tågburna ödeläggelsen vid Södra Station.
Åt lunch i Kungshallen, åt en säreget seg kyckling med snustorrt ris och fadd sås.
Men Hötorget låg äppelfriskt och trumpetsvampsgult och nere i Hötorgetgaraget hade parkeringsfickorna krympt sedan jag senast var där med min lilla Toyota Corolla.
Ja, och sen åkte jag söderut, tillbaka till fabriken och det ösregnade och håret spretade ödelagt i stripor.
Timmarna gick.
Jag började upprätta något slags inre protokoll över de konferensrum som har bäst novemberbelysning.
Har upptäckt att det är de med ljusa väggar och ljusa gardiner och stark belysning, det blir en påtaglig upptäckt i det pågående mörkret, jag blir lika förvånad varje gång jag går in i just de rummen, som när ljuset återvänder efter månader av mörker.
(Och snart vänder det, bara man ger det lite tid så vänder det snart, det är väl bara en sju åtta veckor kvar.)
Den funkar hemma också, den där konferensrumsljusläggningsstrategin.
De gardinlösa fönstren gapar kolsvarta så här års, men drar jag ner persiennerna, tar bort tavlorna från väggarna och tänder alla lampor så blir det genast lite ljusare.
Och lite lättare att se TV-utsändningarna, hur det är på Filippinerna och vad det innebär att ha drabbats av total ödeläggelse.