Lutad mot en vägg

Jag har hört berättats att det finns ambitiösa människor som skriver böcker till sina familjemedlemmar om prylarna de samlat på sig, arvet de fått, tavlorna de köpt, borden som står på deras golv.
Jag undrar om det inte är sådant jag håller på med här, lite av och till.
I morse kom firman som skulle köra prylar till auktionskammaren.
Gunnars spelbord åkte med, om någon händelsevis skulle undra.
Bord, med låda i sargen, 1800-tal
står det i produktbeskrivningen jag just godkänt för försäljning.
Allt åkte inte med som jag tänkt, det refuserades så att säga på plats och kördes istället till tippen direkt.
Auktionsfirmans förlängda arm, flyttgeneralerna, hjälpte mig att sortera:
”Ta hem det där och det där, vi kan inte sälja det åt dig, men släng det inte om du inte måste.”
Jag tog hem fyra auktionsodugliga bilder av Slas.
De har sin historia, Slas hade sin, jag har min.
Jag köpte dem – om jag minns rätt – via ett erbjudande i Femina för snart hundra år sen, minst trettiofem i alla fall, och gav dem till mor min i födelsedagspresent en vacker dag i maj.
Jag tyckte mycket om dem.
Så gick åren.
Decennierna.
En vacker dag i maj i år var jag på loppis och såg just dessa bilder av Slas i en hög. De betingade ett pris av tio kronor styck. Jag slog till, jag kunde inte låta bli, och jag ville – så att säga – inte vänta ut de bilder jag en gång skulle få ärva.
Idag ärvde jag dem eftersom auktionfirmans förlängda arm bedömde att de inte kunde säljas men heller inte borde slängas.
Nu har jag dubbla uppsättningar med undantag av en bild som jag bara har i ett exemplar:
För ett par veckor sedan satt jag här i bästa soffläge med lite lätt panik.
Vad skulle jag ge i avskedspresent till min kompis H som bestämt sig för att flytta hem till Schweiz efter ett par år i Sverige? Som bjudit in till stor fest och baluns för att säga hej då?
Jag funderade och funderade och zoomade plötsligt, liksom en passant, in en av dessa Slas-bilder som, oupphängd, stod lutad mot vägg.
Jag zoomade in den lite till och såg nu att motivet syntes vara från Maria Trappgränd, visst var det väl?

Där bodde han ju ett tag, min kompis som bjudit in till stor avskedsbaluns.
 Vilken perfekt present det skulle vara.
Om inte ramen var så rostig och det syntes så väl att det var ett loppisfynd för en tia.
Jag bytte ram och det blev min avskedspresent, det blev succé.
Vilken fin lito! sa min kompis och jag hade inte hjärta att säga att det var en reproduktion, ingen lito, blott ett loppisfynd med panikinköpt ram från Ikea.
Men bilden är fin och nu står den här igen, oupphängd, lutad mot en vägg mellan två fönster.