Jetlag

Hemma.
Det är mitt i natten.
Klockan är 4 söndag morgon, klockan är 11 lördag kväll.
Kräftskivan tog slut för ett par tre timmar sedan.

Jag är klarvaken.
I morgon bitti, idag bitti, ska jag möta ett bud från Arlanda: Jag hann först, väskan behövde ytterligare tjugofyra timmar på sig att paddla sig över pölen. Smart väska tänker jag, det går för fort att flyga, alldeles för fort, nästa gång tar jag båten, det tar några veckor.

Tittar lite på ett fotot jag tog hemma hos J&L - vänners bekanta – och som så generöst bjöd på middag och trevligt samkväm häromkvällen. Fördjupar mig i utsikten, zoomar in en av byggnaderna, en av gluggarna som lyser i natten.

Och undrar vilka som bor där på 28:e våningen. Om lägenheten är en femma eller en sjua, kanske ännu större, om det är en våning i två, tre eller fyra etage.
Hur många bilar de har i garaget, hur många hembiträden de har, om de har en egen familjechaufför, egen helikopterplatta på taket, vilka viner de dricker, hur stor vinkylen är, hur ofta de åker till Miami för att handla kläder.
Och så undrar jag om jag är riktigt klok, det är klart att jag inte är det – men varifrån får jag allt?
Att åka till Miami och köpa kläder är väl en statusmarkör ungefär lika vanlig som numera en vinkyl, men att ha egen helikopterplatta och en hel stab av hembiträden är väl ändå att ta i, sa jag till mig själv.
Och fortsatte att säga till mig själv att nu överdriver du lite väl mycket.
Men kanske inte.
En gång för länge sedan skulle en kompis och jag åka till Acapulco över en helg.
Jag var en fattig utbytesstudent från Sverige, min kompis Patricia dotter till guvernören i delstaten Zacatacas i Mexico. Vi kom aldrig iväg tillsammans. Piloten till familjens privatplan hade fått låna planet för att flyga hem till Culiacán över just den helgen. Bilarna, alla bilar i familjegaraget befann sig på uppdrag någonstans, alla chaufförer var upptagna.
Patricia fick stanna i stan, jag tog en landsortbuss till Acapulco och fick, som jag minns det, en ganska rolig vistelse.
Inbillar mig att det är från den där händelsen som jag började fantisera om helikopterplattan på huset i mörkret på bilden jag tog hemma hos J&L.

Så surfade jag runt lite hit och dit och läste på en blogg från Rio de Janeiro – nu har jag tappat just det inlägget – om en granne till bloggaren som alltid tar helikoptern till jobbet ett par kilometer bort.
På samma blogg läste jag också att Brasilien är ett av de länder som har flest hembiträden per capita (tror det stod så). Om populationen utgjordes av Latinamerika i stort eller av världen i stort minns jag inte, jag har tappat också just det inlägget.
(Jag vill gärna tro att de tappade inläggen kan tillskrivas tidsskillnadens effekter, inte de caiparinhas som serverades, som jag serverade, på kräftskivan.)
Och så påminde jag mig själv om de månader – way back – vi tillbringade i Cancún med barnen när de var små och jag var barnledig – och hela den stab av hembiträden som där och då bidrog med att städa, svabba, damma, bädda, handla mat, laga mat, laga mat, laga mat, diska, torka disk, tvätta, torka tvätt, stryka, sy, hämta vatten, hämta is och köra oss till och från stränder, affärer och middagar och djungelutflykter.
När vi kom hem till Vällingland och Lagomallt undrade jag hur vi skulle klara vardagen utan alla dessa hembiträdande änglar.
Det gjorde vi såklart och det enda som hänt sen dess är väl att jag glömt hur det är i länderna där borta, hur saker och ting och vardagen fungerar.