En hund istället

Jag tackade nej till en middag ikväll.
Det var en inbjudan om att själv bjuda på middag.
Det kanske var dumt att avböja.
Jag skyller på att det har varit årets trögaste vecka vilket naturligtvis är en lögn.
Det är jag som är trög.
Den här veckan skulle jag behövt ha en empregada – ett hemträde – som den Deti som passade upp på mig de sista semesterveckorna. Hon har varit i familjen i tjugo år och hon gör allt.
Allt, utom att tillaga badejos en söndag. Hon bara diskar upp efter festligheterna, det är det andra hon gör på måndag morgon efter att först ha gett alla frukost, mango och nybryggt kaffe.
Min brist på empregadas den här veckan har resulterat i att jag inte har gjort någonting.
Bara jobbat.
Ätit ute.
Lämnat in på kemtvätt.
Snubblat över dammtussar.
Hälsat på little Old.
Skällt ut personalen på äldreboendet. Nej det har jag inte. Men jag har haft ett (jävligt) allvarligt samtal med valda delar av personalstyrkan.
Om bemötandeproblematik och sådana allmänna saker.
Om specifika bemötandebehov hos multisjuka som befinner sig någonstans i slutet av livet, i den fas som föregår livets obönhörliga slutskede.
Den fas som kan vara hur kort tid eller hur lång tid som helst.
Ibland undrar jag om det inte vore idé att anställa hundar som vårdare.
De har i alla fall en naturlig empatisk förmåga.