Vaccinare necesse est?

Idag fick jag min tredje spruta mot TBE, ungefär åtta månader för sent. Jag är en vaccinationsslarver, men vaccinatören sa att jag ändå har fullgott skydd nu i tre år, att jag både kan gräva golfbollar i ruffen och rensa ogräs.
Jag önskar han sagt att jag helst inte borde rensa ogräs.
Sen var det någon som sa att man kan bli sjuk av TBE-vaccin, sannolikheten är visst bara en halv mikropromille på en miljards biljon, men ändå, jag känner mig lite konstig nu, lite förkyld.
 Öm i överarmen.
Jag gillar inte sprutor.
Jag vet inte var jag har mitt gula kort, jag skulle behöva en ny shot mot gula febern.
Hu.
När töserna mina var små och jag var barnledig gömde vi oss i den tropiska ruffen på Yucatánhalvön under några månader. Inte en spruta hade vi tagit, inte ens den vanligaste mot gulsot – detta var decennier före Havrix – och det var på den tiden rädslan för HIV stod högt på agendan: gulsotssprutan kunde innehålla rester av … jag minns inte vad.
Så jag hade en lång, lång, lång diskussion med någon på dåvarande smittskyddsinstitutet som förstås inte kunde garantera någonting och till slut bedömde jag att det var bättre att vi drabbades av gulsot än av HIV om vi skulle drabbas av något alls.
Vi reste hem med svinkoppor, hårlöss, salmonella och amöbadysenteri och blev satta i karantän, under många veckor fick vi inte ens gå på Ica och köpa mjölk.
Men sen gick åren, de brukar ju göra det.
Trodde därefter, under lång tid, att jag var ensam i världen om att vara den sämsta morsan i världen; den som vägrat vissa vaccinationer, och den som minst ett årtionde senare funderat på att ge sin unga vuxna dotter en mässling/röda-hund-spruta i födelsedagspresent på tjugofyraårsdagen.
På tjugofemårsdagen.
På tjugosexårsdagen.
Men jag vet en till, det känns ganska trösterikt.
Så var det 2009, svininfluensan slog till så det small, mitt i Mexico City, mitt under novemberlovet.
Min yngsta, Moster M, och jag, vi stod med varsin biljett i handen som det stod Mexico City på.
Ställa in? Vaccinera?
Vi gick till vårt lokala vaccinationsinstitut.
Havrix eller influensavaccin?
På vaccinationscentralen hade man just fått in de allra första balarna av vaccinet mot den svinaktiga influensan, de var inte ens uppackade. De var öronmärkta för gamla och sjuka och gravida i första hand, men visst, eftersom vi redan hade våra flygbiljetter i handen tyckte man att man kunde ge oss varsin dos. Det var en generös gest vi bägge uppskattade. Vi fick bara detta vaccin, inget annat, man skulle visst inte blanda de vanligt rekommenderade vaccinationerna mot gulsot och annat med denna speciella anti-svininfluensa-spruta.
Trygga i detta reste vi iväg och fick ett alldeles underbart höstlov i Cuernavaca, fast bara några dagar efter att vi rest därifrån läste vi om tolv avskurna huvuden som rullat längs huvudgatan i ett drogkrig …
Ännu längre efteråt – och med det vi nu vet om de många unga som drabbades av vaccinet, och på vilket sätt – tackar jag alla gudar och gudinnor som finns för att det inte drabbade unga Moster M.
Jag är fortfarande lite vaccinationsnojig.
Ändå tror jag det är bra att skydda sig mot TBE, mässling och röda hund.
Tror, vet inte.