Röd som en Ferrari

Jag har en kompis som ser mig som en röd bil, varje gång vi går ut på parkeringsplatsen mot min uranogrå Passat letar han efter en röd bil.
Det gjorde han redan innan han såg att den inte är röd.
Men min första bil var det, det var en Datsun, den var typ Ferrariröd, den hade gått 10 000 mil och kostade 10 000. En idiotisk bilaffär, men jag gillade färgen och jag gillade formen. Som jag minns den såg den på ett ungefär precis ut så här:

(Capello.nu)

Mina små döttrar fick med nöd och näppe plats i baksätet och nådde knappt upp till fönsterrutorna i baksätet, eller rättare sagt, de nådde inte upp. Man anade en blond hårkalufs på ena sidan, en mörk på den andra.
Vi forsade fram på Nygatan i Södertälje, vi såg ut som ett raggarekipage, och vi flög nerför backen från dagis och en gång glidflög vi nerför Champs-Elysées, det var kul.
Bilen höll i 10 arbetsveckor och 1 sommar, sen blev jag tvungen att ha tekniker med mig varenda gång vi skulle ut med bilen. Maken min var inte så teknisk han heller, så jag fick kalla in en annan karl, han brukade lyfta på huven, pilla lite på tändstiften, hälla i diverse oljor och avge en massa bekymmersminer.
En dag satte han fast en kaffeburk vid platsen för avgasröret, det hade trillat av. Då gav han mig rådet att skrota eländet, det gjorde jag och fick 500 spänn.
Men det var en härlig bil, färgen ... den Ferrariröda… Om jag fick plats med några bilbarnstolar minns jag inte, tror inte det.
Sen blev jag mer ordentlig, skaffade mig en liten Golf, röd även den, dock inte fullt så Ferrariröd.
Jag körde den tills den ramlade ihop och en dag köpte jag av en gubbe i Ulvsunda en azurblå Seat, den hade en sollucka med ett medfött fabrikationsfel, det regnade in.
De andalusiska konstruktörerna hade nog inte räknat med att det kunde regna på de vägar där den skulle köras.
Jag körde 12000 mil, alltid med servetter instoppade i listen vid solluckan, sen gav jag bilen till pappsen, han körde ytterligare 12000 mil och sen sålde han den för 12000 och jag fattar inte hur det gick till.
Kanske skickade min far med en bunt servetter, för det där fabrikationsfelet gick aldrig att åtgärda.
Nästa bil blev en Toyota i guld, en slags Corolla var det, man hade sagt till mig att Toyotor aldrig går sönder och passade en oteknisk person som jag.
Men en dag hände något otäckt.
Jag var hemma på besök under några kalla vinterdagar, bilen hade stått stilla i månader (detta hände sig när jag bodde i Frankrike, way back) och gaspedalen hade frusit, men det visade sig inte förrän jag hade kommit upp i marschfart på autostradan, den lydde inte kommando, jag lyfte på foten, den fortsatte att forsa fram i 120, även i uppfartsbackarna, i alla kurvor, jag blev livrädd, men bromsen fungerade, guschelov.
När felet hade blivit åtgärdat hos en obskyr bilmekaniker i ett lika obskyrt industriområde som bärgaren kört min guldbil till, så bytte jag bums till en ny.
En ganska Ferrariröd Toyota Corolla, senaste modellen.
Och sen gick den en 12000 mil eller nå’t, en granne förbarmade sig över den för nu hade jag fått en ny via jobbet, en präktig familjebil med plats för både liten Villa, Vovve och en extra Volvo i bakluckan, en miljövänlig gasbil med rabatterat förmånsvärde och en bilbarnbarnsstol på plats från början.
 Tanken var att Baby M skulle färdas säkert.
Men, hon valde att emigrera dagen innan bilen levererades, och hon såg till att få sin mor med sig.
Där stod jag med bilen och här står jag fortfarande.
Jag tror Baby M har klivit upp i den där bilbarnstolen vid högst 10 tillfällen.
Och det blir inte fler.
På fredag byts den uranogrå ut mot en cappucinobeige.
Nu har jag lyssnat in kloka rådgivare som hävdar att man får väldans mycket bil för pengarna och att det finns gott om plats för golfbagarna om man väljer en Skoda Octavia, så det har jag gjort.
Jag tror inte den är lika charmig som min första Datsun var, jag börjar förstå dem som skaffar sig veteranbilar för att glidflyga Mälaren runt med på söndagsutflykter.
Inom mig undrar jag hur det känns att glida nerför Champs-Elysées i en präktig cappucinobeige Skoda Octavia.
Tänker att jag i alla fall ser ut som en som kör en röd bil.
Min kompis som ser mig som en röd bil är uppvuxen där i krokarna, en bit bakom operan.
Kanske han såg mig den där dagen vi cruisade fram i en Ferrariröd Datsun.
Vem vet.

(Capello.nu)