Snart rymmer jag

I min bil, som tagit in på däck-SPA på verkstaden över helgen, där ligger ett par böcker som jag i somras lånade på akuthyllan tillhörande Babels Hus bibliotek.
De har legat där sen dess och jag har tänkt att nästa gång jag får anledning att besöka Babels Hus ska jag passa på att lämna dem tillbaka.
Denna nästa gång inträffade idag, helt oplanerat.
Vi satt där som bäst på Chateau Nouveau med little Old och drack kaffe, tante I. och jag. Vi bytte kontakter på bordslamporna och hängde några tavlor och småpratade lite om ditt och datt. Men snart stod det klart att vi nog måste bryta upp och ringa efter en sjuksköterska. Här behövdes andra saker än toscakakor.
Sjuksköterskan kom på en minut och instämde och sa att här behövdes det en pingeldroska.
Den kom på tio minuter.
Även om det inte var så medicinskt dramatiskt är det emotionellt dramatiskt när en nära måste lyftas upp på en bår och stökas runt med.
Jag satte på mig kappan, vek av runt ett hörn för att inte vara i vägen för ekipaget. Stod där handfallen med en flyttkartong i ena handen och en tumstock i den andra och grät en skvätt i största möjliga hemlighet.

Följer du med i ambulansen eller har du egen bil?
Jag har bil sa jag, jag kör efter er och möter upp på akuten.
Det var för sex timmar sen.
Jag gav upp efter fyra, men då hade vi fått både kaffe och ostmackor och en trave tidningar att läsa och ett särdeles trevligt bemötande och ett eget rum att husera i. Personalen sa att det var en ovanligt lugn kväll, de var inne titt som tätt och donade med sina slangar och provrör och berättade om hur utredningen fortskred. Under dessa fyra timmar var en läkare inne inte mindre än fyra gånger och pratade och stämde av läget ur patientsynpunkt och ur provtagningssynpunkt.
När jag gav upp efter fyra timmar hade man beslutat om inläggning.
Trygg i detta ser jag nu på Varg Veum på TV, deckarserien från Bergen.
Snart rymmer jag dit, jag saknar lilla Milla och hennes mor.