Punka

Alltså, om det bumpar till under bilen när man kör över såna där liggande poliser, farthinder heter det väl, trots att man kryper fram, visst är det tecken på pyspunka?
Tänkte jag igår, och i förrgår, och i förriförrgår också.
Och ställer mig och vrålstirrar på ena däcket och ser ingen skillnad mot det andra. Tre morgnar i rad.
I morse när jag backade ut hörde jag ett skrap och jag svor på polska, jag har lärt mig det av min chef, idiotska sa jag till mig själv att jag var, som inte varit mer ordentligt uppmärksam tidigare, redan i förrgår.
Men jag har uppmärksamheten ställd mot auktionsfirmor, flyttkartonger, flyttstädningsfirmor, byta elkontakter, ta ner lampor, hänga upp lampor, fixa nytt telefonabonnemang, tvätta gardiner, ringa biståndshandläggare och fråga om tusen saker.
Och, framför allt, att muntra upp little Old som understundom säger att hon har sålt sin själ till djävulen.
Här kan man förstås börja prata anpassningsprocesser, och fan och hans moster, men det hade verkligen underlättat att få veta vad hyran blir, vad omsorgen kostar, om det blir några ören kvar till Läkerol och Allers, bara några sådana enkla saker hade underlättat och jag hade sluppit sitta i telefonkö dagtid och skriva mina rapporter nattetid.
Helvete, vad trött jag är.
Och när jag kom till jobbet i morse, av nöden tvingad till inställelse redan 0745 – bara det en katastrof – och ska svänga upp på parkeringen vinkar en kollega åt mig.
Jag vevar ner rutan.
Punka va? säger jag.
Han nickar instämmande och pekar:
Punka. Vänster fram.
Alltså, här är en bild av min bil, ett par timmar senare. Det är en bild av mig. 

Grådaskig, dammig, skitig i håret, slutkörd, punkterad.
Nu står bilen på verkstaden, där var det kö till på måndag, jag fick en hyrbil, det skulle ingå i min mobilitetsgaranti. Men sen visade det sig att däck inte ingår i mobilitetsgarantin, däck är inte orsak till driftstopp säger mobilitetsgarantin – hur fan det nu kan vara så. Istället är jag nu garanterad en hyrbilsnota på ett par tusen.
Helvete, vad trött jag blir.
Så fick jag ett mejl med en fråga:
Passar det om jag kommer ner med en låda ost och en tunna vin ikväll?
Området beträdes på egen risk, sa jag. Här råder undantagstillstånd, det är kartonger och papper och en massa junk överallt. Men om det är OK, om du kan sick-sacka dig fram i bråten, så visst, hjärtligt välkommen.
Tills dess har jag lovat sitta still i soffan och bara andas lugnt.