Heroes

Thank God it’s Friday, jag har lämnat mitt inhopp i flyttbranschen och fick vila upp mig idag på jobbet.
Sitta still, hämta en kopp kaffe, prata lite, skriva några mejl.
Igår kom det ett par muskulösa musketörer beväpnade med bärremmar. De bar ut kulturarvet, skickade en tredjedel till tippen, en tredjedel till auktionskammaren och en tredjedel till little Olds nya chateau.
Ändå är det en tredjedel kvar, fortfarande, det tar aldrig slut, det vet ju alla som flyttar, att det aldrig tar slut. Rätt som det är dyker det upp något man aldrig sett förut, en bålskål, en rävboa, en bordsgrill.
Boris Vian på vinyl.
David Bowie på foto, på CD, på vinyl, på CD och på nyheterna en notis om att han släpper en ny platta i dagarna.
Släpper man en ny platta nuförtiden, eller vad släpper man? Vad var det jag läste? Förr i tiden släppte man plattor, att röja en äldre människas hem är som att kliva in i förr i tiden, jag har levt i förr i tiden i en månad. David Bowie tillhör det förflutna, brorsan och jag var hängivna fans, brorsan mest. Våra föräldrar brukade säga att de, liksom vi, växte upp med David Bowie.
Igår hittade jag Heroes i en hylla, på CD.
Stoppade den i en ficka, tyckte titeln passade mig.
Du har varit helt fantastisk, sa little Old när jag sen kom kånkande på ett andalusiskt lerkrus och tippade av både det och mig i en fönsterkarm. Kände mig väldigt heroisk och hjältedådig och helt utmattad.
Det gör jag fortfarande.