För länge sedan läste jag en novellsamling av Cecilia Davidsson. Idag minns jag bara titeln: ”Utan pengar, utan bikini”.
Och i någon form använde jag mig av den när jag fick en inbjudan till ett kalas som går av stapeln i morgon. En väninna fyller jämnt och sa för ett tag sedan att det skulle vara så roligt om jag kunde komma förbi.
Komma förbi och komma förbi, tänkte jag.
Festen går av stapeln i Sao Paulo.
”Utan semesterdagar, utan komptimmar”, svarade jag.
Och suckade djupt, önskade jag vunne en extra semestervecka på lotto.
Kort därefter ramlade nästa inbjudan in.
En tidskrift jag understundom kåserat i, Nordic i Thailand, firar snart sitt 10-årsjubileum med pompa och ståt.
”Feiringen skal gå av stabelen 19 februar kl. 6. nede i haven til Residence II. soi 5 Pratamnak Hill. Er du i Thailand, bare må du komme!!! ” skrev redaktören.
”Utan semesterdagar, utan komptimmar”, svarade jag.
Och suckade djupt, önskade jag vunne ett par extra semesterveckor på lotto.
Men, men… jag har annat att ägna mig åt och jag känner mig just nu berikad.
Jag har ett kulturarv att förvalta: fyra kartonger fulla av diverse memorabilia; brev, vykort, telegram, affärsuppgörelser, reverser, dödsannonser, kvitton, skolbetyg, vigselannonser, ransoneringskort, inventarieförteckningar, tjänstgöringsintyg, lysningsannonser, menyer, bouppteckningar, middagstal, dagsverser, inbjudningar, förlovningsannonser, visitkort, tidningsurklipp och fotografier –
Och i någon form använde jag mig av den när jag fick en inbjudan till ett kalas som går av stapeln i morgon. En väninna fyller jämnt och sa för ett tag sedan att det skulle vara så roligt om jag kunde komma förbi.
Komma förbi och komma förbi, tänkte jag.
Festen går av stapeln i Sao Paulo.
”Utan semesterdagar, utan komptimmar”, svarade jag.
Och suckade djupt, önskade jag vunne en extra semestervecka på lotto.
Kort därefter ramlade nästa inbjudan in.
En tidskrift jag understundom kåserat i, Nordic i Thailand, firar snart sitt 10-årsjubileum med pompa och ståt.
”Feiringen skal gå av stabelen 19 februar kl. 6. nede i haven til Residence II. soi 5 Pratamnak Hill. Er du i Thailand, bare må du komme!!! ” skrev redaktören.
”Utan semesterdagar, utan komptimmar”, svarade jag.
Och suckade djupt, önskade jag vunne ett par extra semesterveckor på lotto.
Men, men… jag har annat att ägna mig åt och jag känner mig just nu berikad.
Jag har ett kulturarv att förvalta: fyra kartonger fulla av diverse memorabilia; brev, vykort, telegram, affärsuppgörelser, reverser, dödsannonser, kvitton, skolbetyg, vigselannonser, ransoneringskort, inventarieförteckningar, tjänstgöringsintyg, lysningsannonser, menyer, bouppteckningar, middagstal, dagsverser, inbjudningar, förlovningsannonser, visitkort, tidningsurklipp och fotografier –
daterade sent artonhundratal och fram till medio nittonhundratal.
De sparade visst allt, mina förfäder.
Vad göra med det?
Vad göra med årsredovisningen från möbelfabriken anno 1913?
Min morfars far jobbade där. Alfred hette han, han dog 1932, så det var ju ett tag sen.
Papiren tycks ha följt med de efterlevande i generation efter generation, i kartong efter kartong. Nu är det upp till mig att göra något med dem. Eller inte.
Little Old hävdar att hon vill läsa andra saker när hon väl har kommit in på sitt nya boende, hon vill ta del av den nya litteraturen och lösa korsord i Allers.
Årsredovisningar från 1913 göre sig icke besvär. Inte ens utredningen om Krügerkraschen, som Alfreds yngste son ägnade sig åt, tycks väcka något större intresse.
Fotografierna är roligast, alla vaxade mustascher, yviga hattar och högtidliga blickar som tittar in i kameran.
”Plåten förvaras” står det på fotografierna och jag inser att jag inte förrän nu förstår varifrån uttrycket ”plåta” kommer.
Breven är också roligast, alla de där vackert snirklade orden som präntats i bläck av personer som föddes för ungefär en hundrafemtio år sedan, brev som avslutas med:
”Våra hjärtinnerligaste hälsningar”.
De sparade visst allt, mina förfäder.
Vad göra med det?
Vad göra med årsredovisningen från möbelfabriken anno 1913?
Min morfars far jobbade där. Alfred hette han, han dog 1932, så det var ju ett tag sen.
Papiren tycks ha följt med de efterlevande i generation efter generation, i kartong efter kartong. Nu är det upp till mig att göra något med dem. Eller inte.
Little Old hävdar att hon vill läsa andra saker när hon väl har kommit in på sitt nya boende, hon vill ta del av den nya litteraturen och lösa korsord i Allers.
Årsredovisningar från 1913 göre sig icke besvär. Inte ens utredningen om Krügerkraschen, som Alfreds yngste son ägnade sig åt, tycks väcka något större intresse.
Fotografierna är roligast, alla vaxade mustascher, yviga hattar och högtidliga blickar som tittar in i kameran.
”Plåten förvaras” står det på fotografierna och jag inser att jag inte förrän nu förstår varifrån uttrycket ”plåta” kommer.
Breven är också roligast, alla de där vackert snirklade orden som präntats i bläck av personer som föddes för ungefär en hundrafemtio år sedan, brev som avslutas med:
”Våra hjärtinnerligaste hälsningar”.
Treflig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar